Principen om informerat samtycke inom vården har sina rötter i de medicinska experiment och den forskning som genomfördes under andra världskriget. Efter kriget blev det nödvändigt att fastställa tydliga riktlinjer och principer inför rättegångarna mot medicinsk personal, vakter, officerare och andra inblandade i de grymheter som begicks i koncentrations- och förintelselägren. Före Nürnbergprocesserna fanns inga dokumenterade regler eller konkreta bestämmelser för att förhindra medicinska experiment på ovilliga deltagare.
Informerat samtycke ger individen den juridiska och etiska rätten att själv fatta beslut om sin vård. Misstag kan uppstå vid diagnoser, behandlingar och ingrepp när engelska inte är patientens modersmål, vilket försvårar möjligheten att inhämta ett fullt informerat samtycke. Etiskt sett är läkare skyldiga att involvera patienten i alla beslut som rör vården. Federala och delstatliga lagar vägleder vårdgivare i processen att inhämta samtycke, bland annat genom användning av tolkar. Det amerikanska hälsodepartementets regel 45CFR46.116 kräver att informerat samtycke endast inhämtas på ett språk som patienten eller ett av patienten valt ombud förstår.
Många människor känner sig hjälplösa när de är sjuka och upplever att valen ligger utanför deras kontroll. Förmågan att förstå komplexa ingrepp, alternativa behandlingsmetoder och möjliga utfall påverkas inte bara av språket, utan även av läsförståelse, mental kapacitet och stressnivå. Skriftligt samtycke krävs inte för alla ingrepp – ibland räcker en muntlig diskussion, till exempel vid blodprov eller röntgenundersökningar. Att en person vägrar vård betyder dock inte nödvändigtvis bristande beslutsförmåga, inte ens när den föreslagna vården är livräddande. I många vårdinrättningar finns därför särskilda telefontjänster och tolkar för att inhämta informerat samtycke och därmed undvika både juridiska och etiska problem.
Nürnbergkoden, som publicerades 1949, var det första försöket att fastställa normer för att kunna bedöma de personer som var inblandade i medicinska experiment och brott i Nazityskland. Principen om informerat medicinskt samtycke var en direkt följd av koden, som uttryckligen förbjuder otillbörligt tvång, hot, vilseledande eller knep för att erhålla samtycke. Koden var ett viktigt steg framåt, men den saknade verkliga mekanismer för att efterlevnad skulle tvingas fram, vilket innebar att överträdelser fortsatte att förekomma både i Europa och USA.
År 1964 antogs Helsingforsdeklarationen, som byggde vidare på Nürnbergkodens grundläggande principer för att ge forskningsdeltagare och patienter ett ännu starkare skydd. Deklarationen införde krav på oberoende rådgivning för deltagare samt granskning av insamlad data. Den slog även fast att forskning som inte hade granskats externt inte fick publiceras. År 1974 fastställde den amerikanska kongressen National Research Act som ett svar på de pågående oetiska praktikerna inom forskning och sjukvård. Syftet med lagen var att bättre kontrollera hur mänskliga deltagare behandlas i medicinsk forskning och att säkerställa att ett fullt informerat samtycke alltid inhämtas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online