Ett svettplåster är en liten gasbinda som appliceras på armen ungefär som ett vanligt förband. Under tiden det bärs samlar det upp kemiska spårämnen som kroppen utsöndrar genom svetten, varefter plåstret skickas till ett laboratorium för analys. För att uppnå tillförlitliga resultat krävs noggranna rutiner: huden ska rengöras ordentligt innan plåstret appliceras, och därefter följer en serie laboratorietester som avgör om – och i så fall vilka – olagliga substanser som finns på provet.
Svettplåstret är en testanordning som upptäcker droger i kroppen utifrån svettprocessen. När bäraren svettas under den tid plåstret sitter på, fångar gasbindan upp de ämnen som utsöndras. Provet skickas sedan till ett laboratorium där det analyseras för att påvisa eventuella droger.
Plåstret består av en liten bit gasbinda som är fäst mot ett skyddande plastmembran, med ett tunt lager lim längs kanterna. Denna metod används ofta för att kontrollera droganvändning hos intagna inom kriminalvården samt hos personer som frigivits villkorligt.
Innan plåstret placeras på huden torkas överarmen av med isopropylalkohol för att rengöra och desinficera området. Plåstret appliceras därefter och bärs normalt i sju till fjorton dagar. Under hela perioden samlar det kontinuerligt upp de kemikalier som kroppen utsöndrar genom svettningen.
När tidsperioden har gått återvänder testpersonen till testlokalen för att få plåstret borttaget. Det plockas försiktigt av huden och skickas omedelbart till laboratoriet för analys.
Vid laboratoriet analyseras plåstret med ett immunoassay-system, samma teknik som används vid drogtester av urin. Om någon form av drog påvisas på gasbindan utför teknikerna ytterligare tester för att fastställa exakt vilken substans det rör sig om.
Två vanliga analysmetoder är gaskromatografi och masspektrometri. Gaskromatografi separerar de kemiska föreningar som finns på plåstret genom att förånga dem, medan masspektrometri identifierar föreningarna genom att mäta atomernas massa och kemiska sammansättning. Tillsammans kan dessa två metoder identifiera de flesta typer av droger som utsöndrats via svetten.
Det finns både fördelar och nackdelar med att använda svettplåster för drogtestning. Eftersom bäraren har plåstret på sig i en till två veckor blir observationsfönstret betydligt längre än vid ett vanligt urintest. Det ger testarna fler möjligheter att upptäcka drogmissbruk och bidrar samtidigt till att förebygga återfall. Plåstret är dessutom enkelt att både applicera och ta bort.
Det finns dock viktiga begränsningar. Enligt vetenskapliga studier kan svettplåstret ge falskt positiva resultat om drogrester redan finns på huden och fastnar på gasbindan. Laboratorieanalysen kan nämligen inte skilja mellan ämnen som utsöndrats via kroppen och ämnen som bara legat på hudytan. Resultaten kan även komprometteras om personalen vid testcentrat saknar tillräcklig utbildning och applicerar eller tar bort plåstret på felaktigt sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online