Evidensbaserade metoder är protokoll som tas fram genom att forskare studerar resultat från försöksgrupper och kommer fram till den bästa övergripande lösningen. Dessa metoder blir en vårdstandard på många sjukvårdsinrättningar, eftersom det finns en tydlig behandlingsväg samt en historik av positiva resultat. Även om teorin är logisk finns det alltid nackdelar med varje protokoll. Många av nackdelarna beror på att alla människor är olika, medan andra har sin grund i de långdragna processer som krävs för att genomföra förändringar eller ta fram nya protokoll.
I takt med att medicinen utvecklas tar det betydande tid att ändra evidensbaserade metoder. Det innebär att föråldrade protokoll förblir i kraft i stället för potentiellt mer effektiva behandlingar. Att genomföra en klinisk prövning är tidskrävande – en grupp människor måste studeras under en lång period för att fastställa en behandlings effektivitet. Dessutom kan själva rekryteringen av försöksgrupper ta mycket lång tid. Lägg därtill dödlighetssiffror, rapporteringsprocesser och kommunikationssvårigheter, så blir den tid och de pengar som krävs för att hitta en evidensbaserad lösning betydande. Under den pågående kliniska prövningen görs dessutom ständiga ändringar i protokollet, vilket begränsar läkarna och förändrar kriterierna för vilka patienter som är berättigade. Detta kan utesluta personer som fortfarande skulle kunna ha nytta av metoden, men som inte längre får tillgång till den.
Emotionell försummelse och bristande hänsyn till enskilda patienters behov står i direkt konflikt med den hippokratiska eden som alla praktiserande läkare avger. Enligt doktor Jozien Bensing kan evidensbaserade metoder leda till att läkare förbiser patientens individualitet. De protokoll som för närvarande används ger inte patienter tillgång till den bästa behandlingen om den ännu inte har "bevisats". Vissa läkare, som stödjer "patientcentrerad medicin", anser att patienten själv ska få välja sin behandling. Dessutom nekas vissa försökspersoner behandling under testfasen för att kunna skapa en kontrollgrupp, som antingen inte får någon behandling alls eller enbart får den "gamla" behandlingen. Medan bevis samlas in måste ett antal andra patienter uthärda det nuvarande protokollet, som sannolikt är mindre effektivt än de nya lösningar som testas. Även om det övergripande målet är trygghet för alla, förlänger processen lidandet för många.
Försäkringsbolag har blivit starkt involverade i evidensbaserade metoder. Detta är ett sätt för bolagen att förutse behandlingens kostnad samt dess sannolikhet att lyckas. Det ger också försäkringsbolaget en "ursäkt" för att avstå från tveksamma eller nya ingrepp. Ofta betalar försäkringen endast för den nuvarande vårdstandarden, vilket stänger ute patienter som inte har råd att betala för behandlingen själva. Försäkringsbolag tvingar läkare att hålla sig till befintliga metoder i stället för att ge dem utrymme att prova nya behandlingar som ännu saknar "bevis" för sin effektivitet. Detta hindrar läkarna från att hitta individuella lösningar för patienter som inte svarar på det nuvarande protokollet.
För att skydda sjukhusets legitimation formulerar de flesta inrättningar en vårdstandard baserad på nuvarande evidensbaserade lösningar. Dessa standarder fungerar bra för de flesta, men hindrar medicinsk personal från att ta fram kreativa lösningar för unika patientfall. Alla patienter är olika och reagerar olika på behandling. Genom att koppla alla patienter till samma åtgärder begränsas den personliga vård som en läkare kan ge. Detta hänger även samman med försäkringsbolagens betalningsmodeller och med att skydda verksamheten i stort snarare än den enskilda individen. Läkare är ovilliga att ta risker med obeprövade tekniker av rädsla för att stämmas eller förlora sin legitimation. Dessa oprövade metoder skulle potentiellt kunna förbättra patientens liv, men ingen vågar prova dem av rädsla för konsekvenserna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online