Evidensbaserade arbetsmodeller är standard inom vården för läkare, sjuksköterskor, rehabiliteringsterapeuter och andra kliniker. Modellerna säkerställer att endast behandlingar med stöd av klinisk forskning används. Syftet är att eliminera metoder som bygger på trial-and-error eller på klinikers anekdotiska observationer, vilka inte alltid är helt korrekta eller gynnsamma för patienten. Även om både patienter och vårdpersonal ofta upplever att kliniskt beprövade metoder ger sjukvården ökad trovärdighet, finns det också de som oroar sig för de möjligheter som denna modell utesluter och förbiser.
Vårdgivare som enbart använder evidensbaserade behandlingar håller sig till det beprövade. Patienterna får tryggheten att veta att den behandling de erhåller är pålitlig och säker. Å andra sidan stänger kliniker in sig för att prova nya tekniker som de själva skulle kunna utveckla genom erfarenhet och experiment. Många inom det medicinska samhället hävdar att vårdpersonal, genom att observera och testa nya tillvägagångssätt, spelar en viktig roll i hur medicinsk vetenskap utvecklas.
På grund av kravet på kliniska belägg kan en evidensbaserad praktiker välja bort experimentella behandlingar eller sådana som ligger i framkanten av aktuell vårdvetenskap. En fysioterapeut med evidensbaserad praktik kan exempelvis välja att inte pröva en ny övning eller ett nytt redskap som en ledande expert inom området har testat med framgång i flera fall – eftersom beläggen då enbart är anekdotiska. Fysioterapeuten väntar i stället tills formella studier visar behandlingens giltighet, vilket kan innebära att patienterna går miste om en potentiellt värdefull terapimetod under en tid.
Klinisk forskning av hög kvalitet tar tid. Beroende på typ av medicin och de frågor som berörs kan kliniska studier ta månader eller till och med år, vilket avsevärt saktar ner takten i hur snabbt nya och gynnsamma idéer blir godkända behandlingsmetoder. Detta försvåras ytterligare av den tid det kan ta att få en ny behandling eller ett nytt läkemedel till kliniska prövningar. Klinisk forskning kräver finansiering samt intresserade forskare eller praktiker. Oberoende forskning kan vara ännu svårare att få till stånd, eftersom ett universitets- eller statligt laboratorium behöver engageras. I slutändan innebär evidensbaserad praktik att patienterna får vänta längre på potentiellt effektiva behandlingar.
Vissa kritiker av evidensbaserad klinisk praktik anser att medicinen inte studerar rätt saker. Den kliniska forskningen fokuserar vanligtvis på specifika läkemedel, interventioner och kirurgiska ingrepp. Det beror på att forskningen undersöker giltigheten hos specifika empiriska data. Förespråkare för holistisk medicin menar ofta att trots all den kliniska forskning som finns, tar den sällan hänsyn till vikten av att se kroppen som en helhet, inklusive sambandet mellan kropp och sinne. Som ett resultat anser vissa att evidensbaserade praktiker missar gynnsamma metoder och behandlingar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online