Tidigare var det vanligt att vårdbranschen dumpade medicinskt avfall direkt i havet. Idag använder knappt några vårdinrättningar längre denna metod. Förutom att man söker lösningar som är säkrare för miljön strävar sjukvården – med vägledning från bland andra amerikanska Centers for Disease Control (CDC) – efter att minska risken för smittspridning och kontaminering samt att skydda folkhälsan. Stora vårdinrättningar förstör oftast sitt medicinska avfall på egen plats, medan mindre verksamheter anlitar specialiserade företag för hantering av biologiskt farligt avfall.
Nedan presenteras de fyra vanligaste metoderna som används idag istället för ocean dumpning.
De flesta vårdinrättningar använder idag förbränningsugnar för att göra sig av med smittsamt och annat biologiskt farligt material, exempelvis humanvävnad, hår och engångsprodukter som blöjor. Förutom att metoden förhindrar ansamlingar av avfall i haven och på deponier dödar elden mikroorganismer och säkerställer att inget smittsamt eller potentiellt farligt lämnar vårdinrättningen.
De flesta sjukhus har dessutom strikta protokoll för hantering av biologiskt farligt material. Dessa kräver att personalen säkert försluter och transporterar all humanvävnad och allt smittsamt material till förbränningsplatsen så snabbt som möjligt.
Ånga spelar en viktig roll vid återvinning och omhändertagande av medicinskt avfall. Kanyler, vassa instrument, kirurgiska verktyg, katetrar, glasflaskor, petriskålar och andra föremål som kommit i kontakt med kroppsvätskor och vävnader måste steriliseras.
Autoklaver är ugnliknande apparater som använder högt trycksatt ånga för att sterilisera föremål. När verktyg och apparater steriliserats försluter vårdinrättningen dem oftast i sterilt plastmaterial och återanvänder dem. I praktiken främjar autoklaver alltså återvinning inom vården och minskar samtidigt den totala avfallsmängden.
Flytande medicinskt avfall kan varken förbrännas eller ångsteriliseras. Därför har sjukhus och laboratorier särskilda avloppsledningar för behandling och bortskaffande av vätskor. Tekniker häller biologiskt farliga vätskor i speciella bearbetningsapparater som använder kemikalier för att desinficera vätskorna.
Efter behandlingen släpps de renade vätskorna ut i avloppsledningar som är särskilt registrerade hos kommuner eller avloppsoperatörer för hantering av medicinskt avfall. Ledningarna leder sedan vidare till reningsverk, där det redan sanerade avfallet genomgår ytterligare en behandling i kommunala avloppsreningsverk.
Tyvärr har inte alla vårdinrättningar och laboratorier den utrustning som krävs för alla former av sanitärt omhändertagande. De har dock fortfarande ett etiskt och juridiskt ansvar för att medicinskt avfall hanteras säkert genom förbränning, autoklavering och sanerade avloppssystem.
Verksamheter utan sådana resurser anlitar därför företag som är specialiserade på medicinskt och biologiskt farligt avfall. Företagen hämtar avfallet och utför behandlingen utanför verksamhetens egna lokaler. Eftersom längre lagringstid och transport medför ökade risker är verksamheter som lägger ut detta på entreprenad noga med att använda godkända behållare och korrekt hanteringsrutiner för att förhindra läckage, spill eller exponering för personal och allmänheten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online