Kommunikationshinder inom hälso- och sjukvården gör det svårt för både vårdgivare och patienter att ta full nytta av vårdens resurser. Medicinsk information börjar som ett verktyg för kommunikation mellan forskare, läkare, naturvetare, sjuksköterskor och andra utbildade medicinska yrkespersoner. Vårdpersonalen använder därefter denna information när de kommunicerar med patienter, men de många hinder de möter gör det svårt att korrekt förmedla komplex medicinsk information. Människor har dessutom olika grad av läsförståelse och kunskap, vilket ytterligare försvårar kommunikationen inom vårdområdet.
Kulturella skillnader inom vården kräver att vårdpersonal anpassar sig till olika etniska befolkningsgrupper. Människor har varierande språkkunskaper och etniska preferenser, och dessa skillnader skapar betydande kommunikationsutmaningar. För att överbrygga de kulturella hindren behövs en grundlig förståelse för kulturella olikheter, preferenser gällande informationskanaler samt språkkrav hos olika etniska grupper.
Eftersatta grupper består främst av personer med lägre socioekonomisk status, och de drabbas ofta av brist på begriplig hälsoinformation. Deras begränsade kännedom om hälso- och sjukvårdssystemet gör det svårt att förstå hur systemet fungerar, vilket innebär att dessa grupper behöver mer intensiv en-till-en-kommunikation. Personer i eftersatta grupper har ofta allra störst behov av vårdtjänster, vilket ställer högre krav på vårdgivarnas kommunikationsförmåga och skapar större utmaningar.
Hälsolitteracitet, även kallad hälsokompetens, handlar om förmågan att förstå medicinska termer och hälsorelaterad information – och bristande hälsokompetens är ett stort hinder inom vården. Många människor har svårt att förmedla information om sin egen hälsa till läkare och saknar samtidigt en tydlig förståelse för den information de tar emot. När en patient har låg hälsokompetens blir det svårare för vårdgivaren att ställa rätt diagnos, behandla och följa upp patientens hälsa, och risken ökar att individen inte följer sin ordinerade behandlingsplan. Vårdpersonal möter dagligen hinder i kontakten med personer som har begränsad förståelse för medicinska begrepp, och stressiga situationer under en hälsokris försvårar förståelsen ytterligare.
Sårbara grupper omfattar bland annat personer utan sjukförsäkring, etniska minoriteter, äldre och personer med kroniska sjukdomar – och många av dem stöter på hinder i mötet med vården. De har ofta störst behov av vårdinsatser men kan inte ta del av dem i tillräcklig utsträckning på grund av kunskapshinder och sämre hälsa. Dessa grupper upplever lägre vårdkvalitet och sämre hälsoutfall, eftersom sjukdomar ofta inte upptäcks tidigt nog för att effektivt kunna åtgärdas. Många i sårbara grupper undviker därför helt enkelt hälso- och sjukvårdssystemet på grund av de många upplevda barriärerna.
Rädslan för att bryta mot integritet och sekretess kan leda till att vårdgivare begränsar användningen av värdefull elektronisk kommunikation. Den amerikanska lagen HIPAA (Health Insurance Portability and Accountability Act, 1996) innehåller mycket specifika bestämmelser om integritet och sekretess för all vårdpersonal och alla vårdinrättningar. Att använda digitala medier för att kommunicera direkt med patienter ökar risken för överträdelser av sådana regler och utsätter medicinsk personal för större risk att bli stämda av patienter. Vårdgivare som samlar in, lagrar och delar hälsouppgifter elektroniskt löper dessutom större risk att oavsiktligt röja konfidentiella hälsodata, och av den anledningen kan de välja att helt undvika elektronisk kommunikation. I Sverige motsvaras dessa krav bland annat av patientdatalagen och EU:s dataskyddsförordning (GDPR).
Att identifiera och förstå dessa kommunikationshinder är ett viktigt första steg mot mer jämlik och effektiv vård. Genom anpassad information, tolkhjälp, ökad hälsokompetens och säkra digitala lösningar kan vårdgivare förbättra kontakten med patienterna – och därmed också vårdens kvalitet och resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online