Offentlig sjukvård finns över hela världen, oavsett om det handlar om hälso- och sjukvårdstjänster som helt förvaltas av staten eller om försäkringar som bekostas av regeringen. Det stora undantaget är USA, där vården till övervägande del drivs privat och endast delvis finansieras med skattemedel. Landets två största offentliga program är dock Medicare, ett federalt program som betalar vård för äldre, samt Medicaid, ett samarbete mellan den federala regeringen och delstaterna som täcker vård för fattiga och funktionsnedsatta.
Offentlig sjukvård är en stor utgiftspost i USA – kostnaderna per capita är högre än i andra industrialiserade länder, trots att de offentliga programmen täcker mindre än hälften av befolkningen. Centers for Medicare and Medicaid Services prognostiserade att USA skulle komma att lägga 4,3 biljoner dollar på sjukvård fram till 2017, motsvarande cirka 13 000 dollar per person. År 2006 betalades mindre än hälften av all vård (45 procent) via statlig försäkring, främst Medicare för äldre och Medicaid för fattiga eller funktionsnedsatta. Samtidigt saknade femton procent av befolkningen helt enkelt någon form av sjukförsäkring och kunde ha svårt att få vård alls.
Världshälsoorganisationen (WHO) rapporterar dessutom att dödlighet, spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd är sämre i USA än i industrialiserade länder med universell sjukvård – ett faktum som ofta lyfts fram i debatten om landets vårdmodell.
I USA finns ingen offentlig sjukvård där hälso- och sjukvårdstjänster helt bekostas, sponsras och tillhandahålls av staten. Medicare och Medicaid betalar vårdtjänster för berättigade grupper som äldre, fattiga och funktionsnedsatta, och Medicaids finansiering och tjänsteutbud varierar mellan olika delstater. Lokala hälsomyndigheter kan erbjuda grundläggande folkhälsovård, exempelvis vaccinationer, och skolhälsovårdskliniker kan ge tjänster till elever som bekostas av offentliga eller privata försäkringar.
Offentlig sjukvård antar många olika former världen över, och dessa modeller har länge studerats som möjliga riktningar för USA. Spektrumet sträcker sig från statligt driven vård, som Storbritanniens National Health Service (NHS), till Kanadas system med universell, statligt finansierad försäkring – även det kallat Medicare – som ersätter privata vårdgivare.
Den största fördelen med offentlig sjukvård är att alla garanteras tillgång åtminstone till en grundläggande nivå av vård. När vården finansieras genom skatter är den inte knuten till ett arbete på samma sätt som privat försäkring ofta är. Människor behåller sitt försäkringsskydd när de flyttar eller byter jobb, vilket ger trygghet och kontinuitet i vården. Dessutom spenderar industrialiserade länder med offentliga sjukvårdssystem generellt mindre per person på vård än USA gör.
Det finns också nackdelar. I USA accepterar inte alla läkare Medicaid-ersättning, och både Medicare och Medicaid täcker en begränsad lista över tjänster. Patienter med privat försäkring kan ofta få snabbare tillgång till toppmodern teknik och har större valfrihet bland vårdgivare. I offentliga system tenderar väntetiderna att vara längre, delvis beroende på att det finns färre vårdgivare. Kanada har exempelvis upplevt läkarstrejker samt att läkare lämnat landet för mer lönsamma praktiker i USA.
Sjukvårdskostnaderna i USA fortsätter att stiga med ungefär dubbelt så hög takt som den allmänna inflationen. En åldrande befolkning kräver allt fler och allt dyrare vårdtjänster, och i privatfinansierade system som det amerikanska flyttas den ekonomiska bördan successivt från arbetsgivare till konsumenter. Sjukvårdsreform har funnits på den politiska dagordningen sedan 1980-talet, men få betydande förändringar har genomförts. Vissa delstater utökar nu sin offentliga sjukvårdsfinansiering som svar på det växande antalet oförsäkrade, men om inte kostnaderna kontrolleras hotar budgetpåverkan att drabba andra viktiga samhällstjänster.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online