Tre olika typer av pacemakersensorer finns tillgängliga för patienter som kan dra nytta av en implanterad pacemaker. Sensorerna kan registrera kroppsrörelser, andningsfrekvens eller en kombination av båda. Vilken sensortyp som passar bäst varierar från patient till patient – vissa har nytta av en enskild sensor medan andra behöver båda tillsammans. Endast en kardiolog kan hjälpa patienten att fatta rätt beslut utifrån dennes fysiska kondition och medicinska behov.
En accelerometersensor reagerar på människokroppens rörelser. Enligt St. Jude Medical är denna typ av pacemakersensor den mest använda, eftersom tekniken funnits tillgänglig i många år. Sensorn fungerar genom att jämföra fysisk aktivitet med hjärtfrekvensen. Accelerometern är känslig för och reagerar på förändringar i kroppsposition, fysisk aktivitet och kroppsrörelser.
Enligt National Center for Biotechnology Information är accelerometerns snabba respons viktig för att reglera hjärtfrekvensen när pacemakerpatienten utför kortvariga aktivitetsutbrott i vardagen, exempelvis när hen reser sig upp eller motionerar.
Läkarna påpekar samtidigt att accelerometern inte känner igen patientens syrebehov, vilket är en nackdel när syret förbrukas genom skratt, hosta eller isometriska övningar.
Enligt National Institutes of Health reagerar ventilationssensorer i pacemakers på en ökning av patientens andningsfrekvens vid aktivitet – när andningen ökar stiger även hjärtfrekvensen. Andningsfrekvensen ökar exempelvis vid promenader eller trappklättring. När patientens andning sakta ner upptäcker ventilationssensorn detta och svarar med att sänka hjärtfrekvensen.
Enligt National Center for Biotechnology Information fann läkare vid Unità Operativa Cardiologia i Milano, Italien, att patienter med pacemakers utrustade med ventilationssensor upplevde en "betydande förbättring" av andningen i sin dagliga rutin. Pacemakers med ventilationssensor svarade väl på patienternas syrebehov.
Kombinerade pacemakersensorer, så kallade blended-sensorer, är utrustade med både en accelerometer och en ventilationssensor. Enligt National Center for Biotechnology Information justerar pacemakern hjärtfrekvensen utifrån information från båda sensorerna för att uppnå en aktivitetsanpassad hjärtfrekvens. Sensorerna kontrolleras mot varandra i pacemakern för att undvika onödiga höjningar av hjärtfrekvensen. Både accelerometern och ventilationssensorn måste alltså visa ökad aktivitet och andningsfrekvens innan pacemakern höjer patientens hjärtfrekvens.
Enligt UK PubMed Central undviker patienten på så sätt en onödig ökning av hjärtfrekvensen när endast en sensor detekterar och signalerar ett behov. Om en patient exempelvis får ett läkemedel som ökar andningsfrekvensen men inte är fysiskt aktiv, eller om accelerometern utsätts för stötar eller flyttas utan att andningsfrekvensen ökar, kommer pacemakern inte att höja hjärtfrekvensen. Hjärtfrekvensen ökar endast när båda sensorerna uppfattar ett verkligt behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online