Smittämnen och andra biologiska material som kan utgöra en risk för människors eller djurs hälsa klassificeras som biologiska risker. Till skillnad från kemikalier kan biofarliga material, exempelvis bakterier, föröka sig i miljön om de inte behandlas och kasseras på rätt sätt. Risken från dessa ämnen kan därför bli betydligt större än risken från kemiskt farliga material.
En forskare ska identifiera alla potentiella biologiska risker som är kopplade till forskningen, inhämta nödvändiga tillstånd för att arbeta med dessa material samt upprätta och noggrant följa gällande biosäkerhetsrutiner. All laboratoriepersonal ska utbildas i samma rutiner.
Alla biologiska material – till exempel blod och vävnadsprov – ska hanteras som potentiellt biofarliga, även när det inte finns någon känd anledning att anta fara. Innan potentiellt biofarliga material packas som farligt avfall för transport till förbränningsanläggning ska de alltid steriliseras i autoklav.
Forskare eller laboratoriechefer bör upprätta specifika rutiner för hantering och kassering av varje typ av biofarligt ämne som ingår i forskningen. Rutinerna ska vara lättillgängliga för både personal och inspektörer.
När rutinerna tas fram ska forskarna i detalj beskriva vilken personlig skyddsutrustning som krävs samt lämpliga förutsättningar för hantering och kassering. Dessutom bör detaljerade riktlinjer för spill, olyckor och andra incidenter upprättas, tillsammans med relevant kontaktinformation till berörda instanser och räddningspersonal.
Olika biofarliga material kräver mycket olika säkerhetsutrustning, inklusive personlig skyddsutrustning. Alla material kräver dock viss standardutrustning: skyddsglasögon, labbrock samt latex- eller nitrilhandskar.
Vissa ämnen får endast hanteras i dragskåp, medan andra kräver andningsskydd – och särskild utbildning i hur detta används. Kraven måste anges tydligt i laboratorierutinerna, och all personal som deltar i projektet ska få utbildning i korrekt hantering och kassering.
Ingenjörer och forskare måste samarbeta när forskningsanläggningar som hanterar potentiellt biofarliga material planeras. Som regel förses varje laboratorium med ett dragskåp som fungerar som primär inneslutningsbarriär. Inspektörer ska testa dragskåpet årligen för att säkerställa korrekt luftflöde.
Laboratoriet i sig utgör en sekundär barriär mellan de biofarliga materialen och resten av anläggningen. Utformningen och säkerheten hos laboratoriedörrar och ventilationssystem måste dessutom utvärderas så att de passar de specifika material som hanteras.
Laboratoriepersonal måste omedelbart rapportera alla olyckor till laboratoriechefen och, vid behov, till ansvariga myndigheter eller andra räddningsinsatser. Alla biologiskt farliga – eller potentiellt farliga – material ska alltid steriliseras i autoklav innan de lämnar laboratoriet, även material som är avsett för förbränning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online