Health Insurance Portability and Accountability Act från 1996 (HIPAA) stiftades för att skapa riktlinjer för vårdgivare som överför hälsouppgifter i elektronisk form. Alla berörda vårdgivare måste inneha ett tiosiffrigt nationellt ID-nummer, så kallat National Provider Identifier (NPI), som används för att identifiera aktörer inom hälso- och sjukvården.
Syftet med HIPAA var att införa regler som skyddar patientens integritet inom den elektroniska faktureringsprocessen i vården. Lagen fastställde även standarder för hur elektronisk faktureringsinformation får delas mellan olika vårdgivare. Berörda vårdgivare är skyldiga att uppge sitt NPI-nummer till andra aktörer vid utbyte av information.
HIPAA delar dessutom in vårdorganisationer i två huvudkategorier: institutionsbaserade vårdgivare och professionsbaserade vårdgivare.
HIPAA definierar en vårdgivare på följande sätt: "varje leverantör av medicinska eller andra hälso- och sjukvårdstjänster, samt varje annan person eller organisation som tillhandahåller, fakturerar eller får betalt för hälso- och sjukvård i sin ordinarie verksamhet."
Exempel på institutionsbaserade vårdgivare inkluderar bland annat:
Enligt myndigheten Centers for Medicare & Medicaid Services (CMS) omfattar begreppet "vårdgivare" även enskilda yrkesutövare och organisationer som läkare, tandläkare, psykologer samt hälsoförsäkringsorganisationer (HMO). Tillsammans säkerställer dessa definitioner att både institutionella och individuella aktörer inom vården omfattas av lagens krav på sekretess och standardsätt att hantera elektronisk hälsodata.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online