Omvårdnadsplaner är en viktig del av omvårdnadsprocessen. De gör det möjligt för sjuksköterskor att identifiera hälsoproblem och riskfaktorer, sätta upp mål för att förebygga eller övervinna dessa problem samt planera konkreta åtgärder för att nå målen. Vårdplanerna blir en del av patientens journal, vilket innebär att alla sjuksköterskor, läkare och specialister som är involverade i patientens vård lättare kan följa utvecklingen och upptäcka potentiella risker för patientens hälsa. Vårdplanerna omvärderas och uppdateras kontinuerligt under hela patientens vistelse på vårdenheten.
Omvårdnadsprocessen börjar redan vid första mötet med patienten. Sjuksköterskan genomför en patientintervju där tidigare sjukdomshistoria och aktuellt hälsotillstånd kartläggs. Informationen samlas in från alla tillgängliga källor och analyseras noggrant. När sjuksköterskan har en helhetsbild av patienten formuleras aktuella diagnoser och riskdiagnoser, varefter mål och åtgärder planeras för att uppnå bästa möjliga resultat. Åtgärderna genomförs via vårdplanen och utvärderas regelbundet för att avgöra om insatserna fungerar eller om målen behöver revideras.
Omvårdnadsdiagnoser skiljer sig från läkares diagnoser eftersom de identifierar potentiella hälsoproblem snarare än att fastställa en specifik sjukdom. Medan en läkare exempelvis kan diagnostisera en patient med stafylokockinfektion och ordinera antibiotika, ser sjuksköterskan vid granskning av såret en risk för nedsatt hudintegritet, vilket i sin tur kan leda till trycksår. Listan över godkända omvårdnadsdiagnoser fastställs av North American Nursing Diagnosis Association (NANDA), även om vissa sjukhus tillåter sjuksköterskor att formulera egna diagnoser. Tack vare omvårdnadsdiagnoser kan sjuksköterskor vårda hela patienten – inte bara sjukdomen.
Korttidsvårdplaner används på sjukhus och vårdinrättningar där patienten endast vistas under den akuta sjukdomsperioden. Dessa planer fokuserar på att behandla och förebygga komplikationer samt att utbilda patienten i egenvård inför utskrivningen. Långtidsvårdplaner återfinns oftast på äldreboenden eller andra boendeformer där patienten förväntas vistas i månader eller år under medicinsk tillsyn. Dessa planer anpassas löpande för att spegla förändringar i patientens fysiska och psykiska status.
Vårdplaner är utformade för att inte bara bemöta fysiska problem och risker, utan även patientens emotionella välbefinnande samt det hos närstående vårdgivare. Sjuksköterskor uppmärksammar tecken på känslomässig påfrestning, exempelvis låg självkänsla eller belastning i vårdarollen, och integrerar dessa aspekter i vårdplanen. Planerna omfattar även patienter som är redo att ta ett mer aktivt ansvar för sin egen vård, med NANDA-godkända diagnoser som "beredskap för förbättrad hantering av behandlingsregim" och "beredskap för förbättrad kommunikation".
Ett exempel på en post i en omvårdnadsplan för en patient med potentiella känslomässiga problem till följd av behandlingsbakslag kan inledas med diagnosen "risk för situationsbetingad låg självkänsla relaterad till orealistiska självförväntningar". Ett möjligt mål kan vara att patienten ska kunna identifiera sina styrkor och hälsosamma strategier för att hantera situationen innan utskrivning. Åtgärderna kan bestå i att hjälpa patienten att se vilka beteenden som bidrar till den låga självkänslan samt att uppmuntra patienten att utföra så mycket egenvård som hen förmår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online