När den portabla defibrillatorn uppfanns blev den en oerhört viktig del av hjärt-lungräddningen. Apparaten gjorde det möjligt att behandla ventrikelflimmer utanför sjukhusets väggar, i princip i vilken miljö som helst där ambulanspersonal kunde ta med sig den. När defibrillatorn senare introducerades på crashvagnen blev det dessutom betydligt enklare och snabbare att snabbt nå patienter som drabbats av någon form av flimmer.
Uppfinningen av den portabla defibrillatorn innebar ett genombrott för akutvården: för första gången gick det att återuppliva ett mänskligt hjärta till sinusrytm utanför sjukhus och läkarmottagningar. Enligt webbplatsen Your Dictionary uppfanns apparaten år 1947. DC-versionen, som fortfarande är den teknik som används i dag, togs i bruk första gången år 1962. Sedan dess har tekniken utvecklats kontinuerligt, bland annat genom de automatiska externa defibrillatorer (AED) som numera finns på allmänna platser världen över.
Crashvagnen uppfanns år 1968 av sjuksköterskan Anita Dorr och kallades ursprungligen "crisis cart", alltså krisvagn. Vagnen hjälpte sjuksköterskor och läkare att snabbt få fram akutmediciner i kritiska situationer, men rymde även annan viktig utrustning – däribland den portabla defibrillatorn. Tack vare crashvagnen slapp personalen leta efter spridda redskap och läkemedel i stressiga nödlägen, vilket sparade värdefull tid när varje sekund räknade.
När crashvagnen utvecklades år 1968 var den från början utrustad med en portabel defibrillator, en ambupåse för lungräddning samt de akutmediciner som då stod till buds. Vagnen samlade allt nödvändigt material på ett och samma ställe, vilket gjorde att utrustning och mediciner alltid fanns lättillgängliga när en patient behövde akut vård. Kombinationen av defibrillatorn och crashvagnen lade grunden för den strukturerade akutberedskap som än i dag är standard inom sjukvården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online