United States Environmental Protection Agency (EPA) har fastställt dricksvattenstandarder i Safe Drinking Water Act. Denna lag innehåller riktlinjer för 90 vanliga föroreningar i grundvatten. Även om viss förekomst av föroreningar är att vänta, anger en maximal föroreningsnivå för varje ämne den högsta koncentration som tillåts i dricksvatten. Laboratorier använder flera olika analysmetoder för att undersöka dricksvatten. Om du vill låta analysera ditt vatten bör du kontakta ett ackrediterat miljölaboratorium för information om kostnader, korrekt provtagning och lämpliga analysmetoder – detta säkerställer ett tillförlitligt resultat.
Mikroorganismerna som listas i Safe Drinking Water Act inkluderar cryptosporidium, giardia lamblia, heterotrofa plattantal, legionella, totala koliformer (fecala koliformer och E. coli), turbiditet och virus. De flesta av dessa föroreningar orsakar gastrointestinal sjukdom. Legionella orsakar en typ av lunginflammation som kallas legionärssjuka. Analyser av turbiditet och heterotroft plattantal ger värdefull information om risken för att skadliga bakterier och organismer finns i grundvattnet.
Desinfektionsbiprodukter i dricksvattenförsörjningen uppstår vid desinfektionen av dricksvattnet och i försörjningsbrunnar. Dessa biprodukter inkluderar bromat, klorit, haloättiksyror och totala trihalometaner. Bromat och haloättiksyror ökar en persons cancerrisk. Klorit kan orsaka anemi och nervsystemsproblem hos spädbarn och små barn. Totala trihalometaner kan orsaka lever-, njur- och centrala nervsystemsproblem samt öka cancerrisken.
Desinfektionsmedel används för att kontrollera mikrober i dricksvatten. För höga halter av dessa ämnen – kloraminer, klor och klordioxid – kan dock orsaka hälsoproblem. En person som utsätts för för mycket kloraminer eller klor kan drabbas av näs- och ögonirritation samt magbesvär. Klordioxid kan orsaka anemi, liksom kloraminer. Spädbarn och små barn är särskilt känsliga för nervsystemsproblem vid hög exponering för klordioxid.
Oorganiska kemikalier i dricksvatten kommer från en mängd olika naturliga och mänskliga källor. Dessa ämnen inkluderar antimon, arsenik, asbest, barium, beryllium, kadmium, krom, koppar, cyanid, fluorid, bly, kvicksilver, nitrat, nitrit, selen och tallium. De kan orsaka en rad olika hälsoproblem, allt från blodsjukdomar till ökad cancerrisk och organskador. Bly i dricksvatten är en av de mest uppmärksammade kemikalierna på grund av dess negativa inverkan på barns mentala och fysiska utveckling.
Safe Drinking Water Act reglerar över 50 organiska kemikalier, bland annat flyktiga organiska föreningar, bekämpningsmedel, herbicider, dioxiner och halvflyktiga organiska föreningar. Långvarig exponering för förhöjda koncentrationer av dessa kemikalier kan ge negativa hälsoeffekter, såsom anemi, organskador och ökad cancerrisk. Många av dessa organiska kemikalier härstammar från industriella utsläpp eller kommersiell användning.
Radionuklider, inklusive alfa-partiklar, beta-partiklar och fotonemitterare, radium 226, radium 228 och uran, finns i dricksvatten till följd av sönderfall av naturliga avlagringar och mineraler. Dessa radionuklider kan öka cancerrisken vid långvarig exponering för höga koncentrationer. Uran är även giftigt för njurarna.
EPA har också fastställt nationella sekundära dricksvattenföreskrifter för flera ämnen, inklusive aluminium, klorid, färg, koppar, korrosivitet, fluorit, skumbildande medel, järn, mangan, lukt, pH, silver, totalt lösta fasta ämnen och zink. Dessa sekundära föreskrifter är riktlinjer för ämnen som inte utgör någon hälsorisk, men som kan ha negativa kosmetiska effekter på dricksvattnet, exempelvis smak, lukt och färg. Riktlinjerna är inte tvingande utan fungerar som rekommendationer för att upprätthålla en hög kvalitet på vattenförsörjningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online