En internmedicinare är en läkare som specialiserat sig på medicinsk behandling av vuxna. Själva namnet internmedicin kan antyda att dessa läkare enbart behandlar sjukdomar i de inre organen, men i praktiken kan internmedicinare även vårda sjukdomar i extremiteter, muskler och skelett. Även om många internmedicinare bedriver en form av allmän medicin, väljer de flesta att subspecialisera sig inom behandling av sjukdomar i ett specifikt organ eller organsystem.
American College of Physicians, en nationell branschorganisation för internmedicinska läkare i USA, beskriver internmedicin som specialisering inom prevention, diagnostik och behandling av sjukdomar hos vuxna. Specialområdet omfattar däremot inte särskild expertis inom skadebehandling, kirurgi, förlossningsvård eller barnsjukvård. Internmedicinare besitter ofta den kunskap som krävs för att behandla allvarliga, ovanliga eller komplexa sjukdomar hos vuxna – tillstånd som ligger bortom den allmänläkares kompetens, varför allmänläkare ofta konsulterar dem i sådana fall.
Internmedicinare kan subspecialisera sig inom flera olika medicinska områden, bland annat hjärtsjukdomar (kardiologi), hormonsystemet (endokrinologi), blodsjukdomar (hematologi), matsmältningsorganen (gastroenterologi), njursjukdomar (nefrologi) samt immunsystemet (immunologi, som ofta även omfattar allergier). Vissa internmedicinare väljer dock att inte subspecialisera sig, utan bedriver i stället en allmän eller primär medicinsk verksamhet där de utgör första kontaktpunkten för patienter med okänd diagnos. Andra arbetar i en konsulterande roll för komplexa eller svårbehandlade fall som ligger utanför primärvårdens och allmänläkares ansvarsområde.
Specialdisciplinen internmedicin har sina rötter i 1800-talets Tyskland, där läkarna strävade efter att förena laboratorieforskning med patientnära vård. När tyskutbildade amerikanska läkare återvände hem spreds disciplinen till USA. De amerikanska internmedicinarna började snart samarbeta och utbyta erfarenheter, grundade yrkesföreningar och införde så småningom en certifiering för medicinstudenter som valde att specialisera sig inom internmedicin.
Liksom alla läkare måste internmedicinare genomgå en fyraårig medicinsk utbildning följt av en treårig specialistutbildning (residency). Bland akademiska internmedicinare som utbildar yngre kollegor har det på senare tid växt fram krav på kortare specialistprogram, så att nya läkare snabbare kan påbörja sin subspecialisering. Författarna bakom en artikel i ämnet, publicerad i Academic Medicine i december 2008, granskar argumenten för en sådan förändring – men försvarar till slut den traditionella modellen med en lång och gedigen specialistutbildning inom allmän internmedicin.
En motstridig trend som betonar allmän medicin framför subspecialisering kan också utmana det traditionella synsättet på internmedicin. Många internmedicinare behandlar idag flera medlemmar ur samma familj – tonårsbarn, föräldrar och äldre anhöriga – och erbjuder därmed en slags allmän familjevård. Samtidigt vårdar många barnläkare sina patienter långt in i ungdomsåren, medan många distriktsläkare tar hand om hela familjen, från nyfödda till äldre. En artikel publicerad online i Medscape Family Medicine i mars 2009 undersöker möjligheten att slå ihop internmedicin, familjemedicin och pediatrik till ett enda nytt gemensamt specialområde.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online