Enligt en studie från American Heart Association från 2010 hade nästan 37 procent av alla amerikaner utvecklat någon form av hjärt-kärlsjukdom redan år 2006. Defibrillatorer och pacemakers är två medicinska apparater som har utformats för att minska risken att dö i den sjukdom som dödar flest människor världen över. Även om båda handlar om hjärtats elektriska aktivitet fyller de olika funktioner.
En intern defibrillator, ofta kallad ICD (implanterbar cardioverter-defibrillator), är en apparat som opereras in i bröstet. Dess uppgift är att återställa hjärtats naturliga rytm om du skulle drabbas av hjärtstillestånd eller en farlig rytmrubbning, så kallad arytmi.
En extern defibrillator är en apparat som skickar ett elektriskt stöt genom hjärtat när någon drabbas av hjärtstopp. Stöten får hjärtmusklerna att dra ihop sig, vilket i bästa fall får hjärtat att börja slå igen. Dessa apparater finns bland annat på sjukhus och i ambulanser, men även som offentliga hjärtstartare på många platser där allmänheten kan använda dem i nödläge.
En pacemaker är också en implanterad apparat som placeras nära hjärtat. Den används för att styra hjärtrytmen efter en hjärtinfarkt eller hos personer som lider av en långsam hjärtrytm, så kallad bradykardi.
Den största skillnaden mellan en implanterad defibrillator och en pacemaker ligger i när de aktiveras. Defibrillatorn kommer endast till användning när den registrerar att hjärtat befinner sig i fara och svarar då med en kraftig elektrisk impuls. Pacemakern övervakar däremot hjärtslagen kontinuerligt och ser till att hjärtat inte slår för långsamt.
Det är värt att notera att många moderna apparater kombinerar båda funktionerna – de fungerar både som pacemaker som håller rytmen stabil och som defibrillator som kan ingripa med ett stöt vid akuta rytmrubbningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online