Innan det periodiska systemet kunde byggas upp var de enskilda grundämnen som det består av tvungna att upptäckas. Ämnen som koppar, guld, kvicksilver och silver har varit kända sedan urminnes tider. Enligt Western Oregon University (WOU) var dock den tyske kemisten Hennig Brand den första som medvetet och vetenskapligt sökte efter ett grundämne – han upptäckte fosfor. Tvåhundra år och 62 ytterligare grundämnesupptäckter senare revolutionerade den ryske kemisten Dmitrij Mendelejev atomtankarna genom att placera denna växande lista över kemiska beståndsdelar i det periodiska systemet.
Dmitrij Mendelejevs tabell publicerades år 1869. Som elev till Robert Wilhelm Bunsen arrangerade den renommerade föreläsaren vid Sankt Petersburgs universitet grundämnena i sin tabell efter likheter i deras egenskaper och i stigande ordning efter atomvikt. Det geniala med Mendelejevs system var att han medvetet lämnade tomma rutor i tabellen, i förväg om grundämnen som skulle komma att upptäckas under de följande decennierna.
Så tidigt som på 1880-talet började luckorna i Mendelejevs tabell fyllas i, vilket bekräftade hans metod och gav honom berömmelse inte bara i Ryssland utan världen över. Det måste dock sägas att den franske geologen A.E. Beguyer de Chancourtois tekniskt sett hann före Mendelejev. År 1862 publicerade han en tabell som visade vikter och periodicitet – vad gäller både kemiska och fysikaliska egenskaper – på samma sätt som Mendelejev senare gjorde. Hans diagram förvrängdes dock av föreningar och joner.
Och så var det Lothar Meyer. Till skillnad från de Chancourtois nådde Meyer förbluffande liknande resultat som Mendelejev. En förkortad version av ett periodiskt schema – med hälften av de då kända grundämnena tillsammans med atomvikter och valensladdningar – fanns i Meyers lärobok från 1864. Meyer konstruerade en mer omfattande tabell redan 1868, men Mendelejev hann helt enkelt före Meyers publiceringsdatum 1870, enligt WOU.
Lord Rayleigh (född John William Strutt) upptäckte argon, ett nytt gasformigt grundämne, år 1895. Det utgjorde en grupp för sig själv och skulle komma att bli en av de sex ädelgaserna. De övriga gaserna är helium, krypton, neon, radon och xenon. Dessa färglösa och luktfria grundämnesgaser ansågs vara inerta, eftersom deras oxidationstal på 0 hindrade dem från att lätt bilda föreningar. Under tidigt 1960-tal lyckades dock forskare skapa gasformiga föreningar även med dessa ämnen. Upptäckten av och experimenten med ädelgaserna bidrog avsevärt till förståelsen av atomernas inre struktur.
Varför återkom egenskaperna hos grundämnena periodiskt? Mendelejevs tabell visade grundämnenas periodiska natur, men det var upp till 1900-talets vetenskapliga sinnen att förklara orsakerna bakom detta mönster.
I samband med upptäckten av isotoper – atomer av samma grundämne med olika antal neutroner – blev det uppenbart att atomvikten inte nödvändigtvis var nyckeln i den periodiska lagen, som Mendelejev och Meyer hade antytt. Istället visade det sig att grundämnenas egenskaper varierar periodiskt med atomnumret.
Med Niels Bohrs undersökningar av hur elektroner organiseras i skal år 1913 besvarades frågan om varför den periodiska lagen existerar, när grundämnenas elektronstruktur hamnade i fokus.
Glenn Seaborgs studier i mitten av 1900-talet representerade de sista större ändringarna av det periodiska systemet. Han låg bakom upptäckten av flera transuraner – grundämnen som är tyngre än uran – från nummer 94 till 102, med början i hans upptäckt av plutonium år 1940. Seaborg omorganiserade dessutom det periodiska systemet genom att placera aktinidserien under lantanidserien. För sina prestationer tilldelades han Nobelpriset i kemi år 1951. Grundämne 106 är uppkallat efter honom som seaborgium (Sg), till erkännande av hans betydelsefulla bidrag till kemin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online