Gammakameror detekterar radioaktiva gammastrålar och används ofta av läkare för att leta efter cancer hos patienter. De fungerar på ett liknande sätt som röntgenapparater och används inom nuklearmedicinen för att avbilda kroppens inre organ och hitta radioaktivt material. Instrumentet är också känt som scintillationskamera och spelar en viktig roll i modern diagnostik.
Även om strålning upptäcktes redan år 1896 dröjde det till 1958 innan gammakameran uppfanns. Sedan dess har tekniken utvecklats kontinuerligt och blivit ett standardverktyg på sjukhus världen över.
Radioaktiva spårämnen, exempelvis tallium, förs in i patientens blodström via en intravenös droppe. Spårämnena avger strålning som fångas upp av gammakameran. Läkarna använder sedan bilderna för att identifiera avvikelser i kroppen, såsom tumörer eller andra tecken på cancer. Metoden används även för att undersöka hjärtat, skelettet, lungorna, levern, gallblåsan, njurarna och sköldkörteln.
Gammakameran fångar upp gammastrålarna med hjälp av en kristall, vanligtvis av natriumjodid. När strålningen träffar kristallen uppstår ljusblixtar som omvandlas till elektriska signaler och visas som en bild på en ansluten datorskärm. Markerade områden på skärmen indikerar problemområden som kan behöva undersökas vidare av en onkolog, det vill säga en cancerspecialist.
Hela undersökningsprocessen kan ta upp till tre timmar, eftersom spårämnena behöver tid på sig att spridas i kroppen. Den faktiska skanningen med gammakameran tar dock normalt bara cirka 20 minuter. Undersökningen är smärtfri och innebär att patienten ligger stilla medan kameran rör sig över kroppen.
Gammakameror är också kända som Angerkameror, uppkallade efter sin amerikanske uppfinnare Hal Anger. En vidareutveckling av tekniken, SPECT (Single Photon Emission Computed Tomography), gör det möjligt att skapa tredimensionella bilder av kroppens inre.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online