Datoriserad radiografi, ofta förkortad CR (Computed Radiography), används i allt större utsträckning och ersätter successivt den konventionella röntgentekniken. Istället för en filmkassett används en återanvändbar bildplatta för att fånga bilden. Plattan placeras sedan i en CR-läsare där den skannas, varefter bilden visas på en arbetsstation. Bilderna kan redigeras digitalt, överföras mellan system och lagras elektroniskt. Även om datoriserad radiografi ofta ses som porten till helt digital bilddiagnostik har tekniken både styrkor och svagheter.
För en röntgenavdelning eller medicinsk mottagning som vill gå över från konventionell till digital radiografi kan CR vara en mycket kostnadseffektiv lösning. Tekniken kan nämligen implementeras med befintlig konventionell röntgenutrustning, utan att nya dyra röntgenmaskiner behöver köpas in. Dessutom behövs ingen film alls: CR använder bildplattor som kan återanvändas upp till 40 000 gånger, vilket eliminerar kostnaderna för dyr röntgenfilm och kemisk framkallning. När bilden väl har tagits och skannats raderas bildplattan automatiskt och kan direkt användas igen.
Eftersom CR producerar digitala bilder kan de överföras snabbt och smidigt till olika avdelningar inom sjukhuset, exempelvis akutmottagningen eller intensivvårdsavdelningen (IVA). På bara några sekunder kan en ortopedisk kirurg i operationssalen granska en bild som tagits på röntgenavdelningen. Bilderna kan även brännas till en CD-skiva, som patienten enkelt kan ta med sig till ett besök hos sin egen läkare.
Ökad strålning är alltid oönskad och bör hållas så låg som möjligt. Ett vanligt problem inom radiologin är s.k. brus – kornigheten som syns i en bild – vilket uppstår vid låg stråldos. För att reducera bruset måste exponeringstekniken höjas, vilket i sin tur innebär att patienten utsätts för en högre stråldos. Den ökade exponeringen kan också bero på så kallad "exposure factor creep", det vill säga att en röntgentekniker väljer högre exponeringsvärden än nödvändigt på grund av faktorer kopplade till CR-tekniken.
Tack vare de stora framstegen inom bildkvalitet och digital efterbehandling som CR erbjuder kan röntgentekniker kompensera för felaktiga exponeringsinställningar genom att justera bilden i efterbehandlingsfasen, istället för att sätta rätt teknik redan vid själva exponeringen. Detta utgör en nackdel, eftersom det kan skapa slarvighet snarare än noggrannhet i arbetet med exponeringstekniken – vilket i förlängningen kan resultera i över- eller underexponerade bilder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online