Reagensvatten är en förutsättning i moderna laboratorier där instrumenten kan mäta kemikalier i koncentrationer så låga som biljondelar (parts per trillion). Risken att även den minsta förorening stör analysresultatet är därför mycket stor. Reagensvatten måste vara ultrarent – det vill säga helt fritt från ämnen som kan störa laboratorieutrustningen eller reagenserna, alltså de material som används för att utföra testerna. Att utgå ifrån vanligt destillerat vatten räcker långt ifrån.
Oavsett hur rent vattnet är från början blir resultatet oacceptabelt orent om föroreningar tillförs någonstans i vattensystemet. Ett ultrarent vattensystem bör därför byggas av en enda plasttyp, exempelvis polypropen, som tillverkats utan fyllmedel, mjukgörare eller släppmedel som underlättar urtagning ur formarna. Valet av slangar och ledningar som vattnet leds genom är avgörande.
Dessutom bör systemet innehålla ett adsorptionssystem, till exempel ett aktivt kolfilter, som fångar upp och avlägsnar gaser samt flytande och fasta föroreningar. UV-oxidation kan också integreras i systemet för att eliminera bakterier och andra mikroorganismer.
Ett absolutfilter på 0,2 mikrometer används som sista steg i alla dessa vattensystem för att göra vattnet reagentsrent. Utmaningen vid konstruktion eller val av filter är att försäkra sig om att själva slutsteget inte tillför några nya föroreningar – det skulle motverka hela syftet. Föroreningskällor kan vara filtreringspartiklar (som aktivt kol) samt våtmedel som används för att få vattnet att passera filtret jämnare.
Det kan verka självklart, men ett viktigt steg för att få fram ultrarent vatten är att skölja vattensystemet ordentligt innan vattnet blandas med andra kemikalier eller används i tester. Laboratorieteknikerna behöver genomföra tillräckligt många kontroller för att fastställa hur länge vattnet ska ledas genom systemet vid dagens start, när ett filter eller annan komponent byts ut, samt när man tar vattenprov. Att låta vattnet rinna genom systemet tillräckligt länge är enda sättet att säkerställa att vattnet från tappen håller den renhet det ska.
Två typer av föroreningar måste kontrolleras: kemikalier och mikroorganismer som bakterier. För kemiska föroreningar är kromatografi den metod som föredras – den separerar det analyserade materialet i sina beståndsdelar. Det finns flera varianter: pelarkromatografi blandar provet med ett lösningsmedel och leder det genom adsorberande material där vissa ämnen fastnar medan andra passerar vidare. Gelpermeationskromatografi separerar föreningar efter molekylstorlek. Andra metoder inkluderar gaskromatografi (ofta synlig i tv-serier som CSI) och jonbyteskromatografi.
När det gäller mikroorganismer var den bästa tillgängliga metoden fram till slutet av 1990-talet att ledа vattnet genom ett extremt fint filter och odla restprodukten i några dagar upp till en vecka, för att sedan räkna de bakteriekolonier som växte fram. År 1998 utvecklade en grupp japanska forskare en ny metod där antikroppar kopplas till ett enzym som avger ljus i en kemisk reaktion och binder till DNA. Metoden gör både levande och döda organismer synliga, eftersom de lyser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online