Så länge människor har insjuknat eller skadat sig har läkare i någon form funnits på plats med instrument redo att lindra patientens lidande eller rädda dennes liv. Även om många idag känner till enkla medicinska verktyg som stetoskopet, är historien bakom de flesta medicinska instrument okänd för den genomsnittlige patienten. Att förstå var dessa instrument kommer ifrån, vad deras föregångare användes till och hur de har utvecklats över tiden hjälper oss att uppskatta hur långt medicinen har kommit sedan Hippokrates dagar.
Inristade i forntida Egyptens tempel finns anvisningar om handhygien, hur narkotika ska ges för att döva smärta samt hur operationer ska utföras – kompletterat med avbildningar av läkare och patienter. Med hjälp av bronsverktyg bedrev egyptierna så kallad trepanering, det vill säga att man borrade eller skar hål i patientens skalle för att lindra tryck och svullnad efter en huvudskada. Trepanering utövades även i antikens Mesopotamien, Kina och till och med i Mesoamerika.
Utöver skärande verktyg konstruerades forntida medicinska instrument även för att dra ut infekterade tänder. Arkeologer menar att läkare i stadsstaten Mohenjo-Daro vid floden Indus använde tångliknande redskap med ribbor för tandutdragning redan för mer än 4 000 år sedan.
Moderna läkare svär den hippokratiska eden som en hyllning till den antike läkaren Hippokrates. Redan år 300 f.Kr. fastställde han inte bara de regler som läkare följer än idag – han beskrev även skalpeller, sårfästande retraktorer och till och med gynekologiska instrument som användes av grekiska läkare.
Galenos, den berömde grekisk-romerske läkaren, dokumenterade grekernas och romarnas medicinska verktyg under 100-talet e.Kr. Instrument i koppar, järn och brons användes för att avlägsna blåsstenar och för att kateterisera män och kvinnor som hade svårt att urinera.
Enligt sägnen skulle Julius Caesar ha dött i samband med förlossningen om inte de närvarande läkarna hade opererat hans mor och skurit ut honom ur livmodern. Idag kallas detta ingrepp för kejsarsnitt.
Utöver de klassiska trepaneringsverktygen använde medeltidens europeiska läkare redskap för åderlåtning och blodsamling, nålar och tråd för att sy ihop sår samt kraftiga sågar för amputationer. Läkarna kompletterade sin arsenal med "naturliga instrument" som iglar för att avlägsna "överskottsblod" och återställa cirkulationen i skadade lemmar, samt larver för att äta bort nekrotiskt (dött och förruttnat) kött kring ett sår.
Intressant nog, trots det dåliga rykte som många medeltida läkare har fått, återupptäcker modern medicin idag nyttan av iglar för att återfå rörligheten i återopererade lemmar, liksom värdet av larver som äter bort gangrenös vävnad från sår – något som påskyndar läkningen.
Under det amerikanska inbördeskriget fick fältskirurgerna ett så skräckinjagande rykte att många soldater försökte gömma sina sår eller vägrade behandling av rädsla för smärtan. Utan tillräcklig bedövning var fältoperationer extremt plagsamma när kulor avlägsnades eller lemmar amputerades för att rädda patienternas liv. Under dessa år införde läkarna snabbt bedövningsmedel som kloroform, vilket gav upphov till specialområdet anestesiologi och till bedövningsinstrument som inhalationsmasker.
Under 1800-talet och början av 1900-talet verkade läkare ofta som allmänpraktiker, kirurger, tandläkare och anestesiologer samtidigt. På grund av de skiftande rollerna bar många läkare med sig väskor fyllda med alla verktyg de ansåg kunna behövas: sprutor, bensågar, skalpeller, stetoskop och borrverktyg för att nämna några.
När reglerade medicinska högskolor och läkarlegitimationer infördes vid mitten av 1900-talet blev medicinska instrument både mer specialiserade och mer igenkännbara för allmänheten. Besök på sjukhus eller hos läkaren blev vardag i takt med att vården blev mer tillgänglig, vilket ledde till att grundläggande diagnostiska verktyg spreds – exempelvis blodtrycksmätare (sfigmomanometer), otoskop (öronspegel) och oftalmoskop (ögonundersökningsinstrument).
Vissa kirurgiska instrument har mekaniserats, som bensågar och borrar, medan andra förblir manuella verktyg, exempelvis tänger och skalpeller. Utöver detta har nya datoriserade instrument tillkommit, bland annat laserutrustning för ögonkirurgi, magnetresonanskameror (MRT) och laserskalpeller som används vid cancerbehandling.
Läkare lägger allt större tonvikt vid "minimalt invasiva" behandlingsmetoder – det vill säga metoder där mindre hud skärs – för en rad olika åkommor, exempelvis endometrios och avlägsnande av polyper. Resultatet blir ett krav på radikal omdesign av medicinska instrument. Det är fullt möjligt att instrumenten som är bekanta för oss idag inom några år kommer att se lika främmande och barbariska ut som igelburkar och handborrade operationsinstrument gör för oss nu.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online