Inom ultraljudsdiagnostik används flera olika typer av givare, även kallade sonder. De varierar i frekvens, form och storlek beroende på vilken del av kroppen som ska undersökas. Namnet givare kommer av att de omvandlar elektrisk energi till fysiska vågor, så kallade ljudvågor, och tvärtom. Ibland namnges givarna efter den kroppsdel de är avsedda för.
Den abdominala givaren används för att skanna kroppens organ genom att föras över huden på buken eller bäckenet. Den används vid bukultraljud, som undersöker bukspottskörteln, levern, gallblåsan och mjälten, samt vid njurultraljud. Den används även för att studera kvinnans bäckenorgan, det vill säga livmodern och äggstockarna. Den abdominala givaren sänder vanligtvis ut ultraljudsvågor med en frekvens mellan två och fem megahertz.
Den transvaginala givaren används för att undersöka kvinnans bäckenorgan. En rad olika frekvenser kan användas, men frekvensen ligger i genomsnitt runt tio megahertz. Givaren förs in via slidan, vilket möjliggör en mycket närgången granskning av livmodern och äggstockarna. Även graviditeter i första trimestern utvärderas med transvaginal sonografi. Denna metod kallas även endovaginalt ultraljud.
Olika kroppsstrukturer kräver olika frekvenser för att undersökningen ska ge bästa möjliga resultat. Stora och täta strukturer behöver ofta en lägre frekvens, och då kan den abdominala givaren vara det optimala valet. Stora cystor – vätskefyllda säckar – kan dessutom bättre synliggöras med abdominal teknik. Mindre strukturer, exempelvis små cystor, avbildas ofta bättre med ultraljud av högre frekvens. Högre frekvens kräver kortare avstånd för ljudvågorna att färdas, vilket är anledningen till att transvaginal sonografi gör det möjligt att placera givaren alldeles intill organen som ska undersökas.
Ultraljud kan inte tränga igenom tarmgas, vilket kan skymma sikten av bukens organ. Vid ett bukultraljud är det därför nödvändigt att fasta i åtta timmar före undersökningen, så att tarmgasen hinner avta. Vid ett bäckenultraljud med abdominal givare används istället en fylld urinblåsa som "fönster" för att kunna se livmodern och äggstockarna – den fyllda blåsan trycker undan tarmen ur vägen. Eftersom en fylld blåsa i sig är en stor, vätskefylld struktur, måste den däremot tömmas inför en transvaginal undersökning.
Abdominala givare rengörs oftast helt enkelt genom att torkas av med en handduk. Om kroppsvätskor kommer i kontakt med givaren används ett desinficerande medel. Transvaginala givare täcks alltid med ett engångsskydd, liknande en kondom, eller ett speciellt givarskydd under undersökningen. När undersökningen är avslutad kasseras skyddet, givaren torkas ren och placeras sedan i kall steriliseringsvätska.
Valet mellan transvaginalt och transabdominellt ultraljud styrs av vilken klinisk fråga som ska besvaras. Det abdominella förfaringssättet ger en överblick av större, djupare liggande strukturer, medan den transvaginala metoden erbjuder detaljerade bilder av bäckenets organ tack vare sin högre frekvens och närhet till vävnaderna. Ofta kompletterar de två metoderna varandra för att ge en så fullständig bild som möjligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online