En kadaver är en avliden människas kropp. Termen används främst inom medicinska kretsar för att beskriva en kropp som tagits i bruk för medicinska eller vetenskapliga ändamål. Även polis- och rättsväsendet använder begreppet när det handlar om kroppar som kan vara begravda eller saknade. Kadaver har en lång och omfattande historia inom vetenskapen och spelar en roll i allt från medicinsk undervisning till kosmetiska produkter.
Den vanligaste användningen av kadaver är medicinska studier där studenter dissekerar kroppen för att se organen på plats, så kallad in situ-position. Vissa skolor använder balsamerade kadaver, men de mest värdefulla är obalsamerade (färska) kroppar av nyligen avlidna personer. Eftersom balsameringsprocessen förändrar musklernas och organens struktur känns en färsk kropp betydligt mer naturlig – muskler och organ ser ut och känns ungefär som hos en levande person.
Kadaverstudier är en viktig del av den medicinska utbildningen. Innan kadaver började användas fick läkare i praktiken gissa var – och till och med vad – olika strukturer fanns inuti kroppen. Vissa medicinska fakulteter fasar idag ut kadaverstudier till förmån för datorgenererade bilder. Även om det finns gott om digital information om organens placering och funktion erbjuder kadaverstudier en ovärderlig fördel: kontakten med en verklig kropp. Studenterna får praktisk erfarenhet av att skära i och hantera verkliga anatomiska strukturer – något ett datorprogram helt enkelt inte kan återskapa.
Plastikkirurger använder kadaverhuvuden för att öva kosmetiska ingrepp. Hos en levande patient förvränger svullnaden det färdiga resultatet, och det är nästan omöjligt att bedöma hur det faktiskt ser ut förrän svullnaden lagt sig. Med ett kadaver uppstår ingen svullnad, vilket innebär att slutresultatet ser exakt ut som det skulle göra efter en fullständig läkning.
Detta är avgörande i utbildningssammanhang, eftersom studenterna inte kan vänta veckor eller månader på att svullnaden ska gå ner för att avgöra om de utfört ingreppet korrekt. Att arbeta på kadaverhuvuden gör det också möjligt för instruktörer att röra sig fritt och assistera utan risk för korskontaminering eller infektion – två viktiga faktorer när man arbetar med levande patienter.
I Tennessee i USA finns en unik forskningsanläggning där man "planterar" kroppar i olika miljöer för att simulera situationer där en kropp kan påträffas efter ett mord eller en olycklig död. Vissa kroppar placeras i vatten, andra i byggnader eller delvis begravda – kort sagt placeras de på så många sätt som möjligt för att efterlikna verkliga förhållanden.
Syftet med anläggningen är att studera nedbrytningshastigheten samt insekts- och djuraktiviteten runt en död kropp. Genom denna forskning kan rättsmedicinare lära sig mer om hur en kropp beter sig efter döden, vilket hjälper brottsutredare att fastställa tidpunkten för döden och i vissa fall även platsen där personen avled.
NASA, den amerikanska trafiksäkerhetsmyndigheten NHTSA samt biltillverkare som Saab och GM har alla använt kadaver i krocksäkerhetstester. Även om krocktestdockor kan kalibreras för olika olycksscenarier är det enda som verkligen reagerar som en människokropp en faktisk människokropp. Kadavertester ger dessutom en viktig referensbas för att kalibrera krocktestdockorna korrekt.
Många har invändningar mot användningen av kadaver i krocktester. Även om testningen kan verka grov och långt ifrån lika glamourös som studier vid en medicinskola är den inte mindre viktig – forskningen ger värdefull information som räddar liv.
Kadavervävnad används ofta vid ben- och hudtransplantationer för olycksoffer och brännskadade. Kadaverhud används som transplantat för brännskadepatienter, och kadaverligament används för att ersätta avslitna korsband (ACL). Ben, hornhinnor, ögonlinser, hjärtklaffar och stora blodkärl hämtas alla från kadaver för användning som reservdelar i levande kroppar.
Organtransplantationer räknas dock tekniskt sett inte som kadavervävnad, eftersom organen tas tillvara efter hjärndöd men medan de fortfarande försörjs med blod och näring – vanligtvis genom mekaniska system. Organ måste samlas in på detta sätt, annars blir de oanvändbara för transplantation. Kadavervävnad däremot samlas in först efter att kroppen helt slutat fungera, inom 48 timmar efter dödsfallet.
Alloderm är ett dermalt filler tillverkat av donerad kadavervävnad som rensats från sina epitelceller men som fortfarande behåller sin naturliga kollagenstruktur. Det används för både kosmetiska och rekonstruerande ändamål och finns även i en mikroniserad form som kallas Cymetra. Andra humana dermal fillers inkluderar Fascian, CosmoDerm och CosmoPlast.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online