Pesten hade en förödande effekt på teaterlivet i Europa. Under de återkommande epidemierna stängdes teatrarna ofta helt – ibland i månader eller till och med år i sträck. De få spelplatser som höll öppet upplevde en dramatisk nedgång i publikantalet, eftersom myndigheterna samtidigt uppmanade människor att undvika stora folksamlingar.
Följderna för de yrkesverksamma blev allvarliga. Skådespelare, musiker, dramatiker och andra teaterarbetare förlorade sin försörjning när spelförbud infördes. Vissa trupper överlevde genom att turnera mellan mindre orter där epidemin inte slagit lika hårt, men i flera fall upplöstes hela sällskap och många konstnärer tvingades söka sig till helt andra yrken.
Pesten satte också tydliga spår i pjäsernas innehåll. Död, sjukdom, guds straff och livet efter detta blev återkommande motiv. Teatern fungerade som ett sätt för publiken att bearbeta sorgen och skräcken efter de massiva dödssiffrorna. Spår av tidens dödsfixering kan skönjas även i välkända verk från perioden, inte minst hos dramatiker som själva levde genom flera pestutbrott som stängde stadens teatrar.
Återhämtningen blev långsam. Det tog ofta många år innan publiken vågade återvända till teatrarna, och vissa städer fick aldrig återse sin teaterscen i sitt forna prakt. Samtidigt öppnade krisen för nya möjligheter: nya genrer utvecklades, sceneriet och kostymerna blev mer påkostade, och konkurrensen om den knappa publiken drev fram nyskapande former av underhållning som kom att prägla teatern långt efter att epidemierna lagt sig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online