Demens är ett medicinskt tillstånd som innefattar nedsatt psykisk förmåga, minnesförlust, svårigheter att lösa problem, beteendeproblem, oro och agitation, hallucinationer samt personlighetsförändringar. Med sådana symtom blir personen oförmögen att uttrycka sig tydligt eller att förstå de långsiktiga konsekvenserna av sitt beteende och sina handlingar. Därför spelar etiken en stor roll för att förhindra oavsiktlig kränkande behandling av personer med demens.
Enligt Alzheimer's Association kommer de totala kostnaderna för Alzheimervård i USA att öka från 172 miljarder dollar till 1 080 miljarder dollar mellan åren 2010 och 2050. Mot bakgrund av denna ökning är det viktigare än någonsin att bedriva forskning som kan leda till botemedel eller förebyggande åtgärder. Demensforskning omfattar bland annat studier av hjärnan efter döden. Anhöriga kan besluta att donera en närståendes hjärna efter dödsfallet, baserat på sina religiösa, etiska eller personliga värderingar.
Giltigheten hos avtal som testamente eller fullmakt kan ifrågasättas om de upprättas efter att en demensdiagnos har ställts. En person i tidigt skede av sjukdomen kan ofta fortfarande granska sitt testamente, upprätta en förteckning över sina tillgångar och planera för framtiden. En person i mellersta eller sent skede av demens anses däremot sakna rättshandlingsförmåga och kan därmed inte skriva under några juridiska dokument, vare sig äktenskapscertifikat, fullmakter eller testamenten.
Att köra bil ger frihet och flexibilitet, men för personer med demens blir det en känslig fråga. Om någon med demens fortsätter att köra bil kan det sätta livet för andra trafikanter och fotgängare på spel. När anhöriga eller vårdgivare begränsar den demenssjukes rätt att köra handlar det etiska dilemmat oftast inte om patientens frihet, utan om allmänhetens säkerhet. En läkare eller en specialist inom körbedömning kan hjälpa till att utvärdera en persons körningsförmåga.
När ett behandlingsbeslut behöver fattas för en person med demens blir frågan om samtycke central. Eftersom patienten uppenbart inte längre kan lämna sitt samtycke måste beslutet fattas på ett av tre sätt. För det första: om en skriftlig viljeförklaring eller vårdplan upprättades innan sjukdomen debuterade ska den planen följas. Finns ingen sådan plan går beslutsrätten vidare till den person som har vårdfullmakt. Saknas även detta måste läkare och vårdgivare fatta beslut utifrån vad som ligger i patientens bästa intresse.
Vårdgivare till personer med demens ställs ofta inför uppgiften att erbjuda trygg vård som ibland går emot patientens egna önskemål. I säkerhetsfrågor går patientens säkerhet alltid först. Om exempelvis en patient insisterar på att ha porslinsfigurer i sitt rum men regelbundet tappar och krossar dem på natten, vilket utgör en säkerhetsrisk, är vårdgivaren etiskt skyldig att ta bort figurerna. Att trygga patientens och hushållets övriga medlemmars säkerhet är en grundläggande skyldighet i vården av personer med demens.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online