Inom dagens sjukvård är sjuksköterskor självständiga yrkesutövare som ansvarar för patienternas omvårdnadsbehov. Även om medicinska diagnoser är reserverade för läkare – och i vissa fall för läkarassistenter och specialistsjuksköterskor – är det sjuksköterskornas uppgift att bedöma patienternas behov av observationer, omvårdnad och omvårdnadsåtgärder.
För att göra detta finns två huvudsakliga resurser: den nordamerikanska sjuksköterskeorganisationen NANDA:s (North American Nursing Diagnosis Association) standardiserade lista över omvårdnadsdiagnoser, samt kliniska vårdprogram. När sjuksköterskor tillämpar dessa resurser förlitar de sig på sitt kritiska tänkande och sin diagnostiska utbildning.
Börja med att gå igenom patientens journal och de medicinska diagnoser eller ordinationer som läkaren har lämnat. Läs även anteckningar från andra kliniker samt laboratorie- och diagnostiska testresultat. Ägna särskild uppmärksamhet åt blodvärden, EKG-tolkningar och patientens tidigare sjukdomshistoria.
Påbörja din bedömning utifrån ABC – luftvägar (Airway), andning (Breathing) och cirkulation (Circulation). Identifiera eventuella tillstånd som kan påverka patientens luftvägar. Hitta motsvarande NANDA-diagnoser som beskriver luftvägsproblem, försiktighetsåtgärder eller planerade interventioner, samt vilka observationer du och dina kollegor behöver göra. Gör sedan samma analys för andning och cirkulation. Exempel på diagnoser kan vara "otillräcklig luftvägsclearans" eller "nedsatt gasutbyte".
Följ kliniska vårdprogram för att identifiera andra logiska problemsamband. Blöder en patient exempelvis från öronen, ögonen eller någon annan del av huvudet, behöver du undersöka möjliga neurologiska problem och formulera diagnoser som "akut förvirring" eller "förändrad tankeprocess".
Bedöm även patientens psykosociala situation. Även om patienten kommer in med ett okomplicerat fysiskt problem, som en brutet arm, behöver sjuksköterskan planera vården med hänsyn till patientens känslor och kognitiva förmåga. God omvårdnadsdiagnostik kan dessutom avslöja ytterligare problem. Om din patient exempelvis är ett barn med blåmärken och en brutet arm, och du noterar ett ovanligt teatraliskt eller tillbakadraget beteende, bör detta leda dig till att följa de kliniska diagnostiska vägarna för misstanke om barnmisshandel. Dokumentera psykosociala beteenden och använd NANDA:s terminologi när du går vidare.
Kombinera varje huvuddiagnos med relevanta riskdiagnoser när det är lämpligt. En patient som nyligen har fött under stressiga förhållanden, eller som har en historik av urinvägs- eller gynekologiska problem, kan exempelvis behöva NANDA-diagnosen "risk för livmoderframfall".
Använd omvårdnadsdiagnoserna som grund för patientens vårdplan. Riskdiagnoser hjälper dig att identifiera lämpliga åtgärder och observationer för att förebygga komplikationer. Primära diagnoser visar vilka omedelbara insatser som krävs – vilket kan innebära att du kontaktar en läkare för en brådskande eller reviderad medicinsk diagnos. Som sjuksköterska är din uppgift att skydda och företräda din patient.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online