Radiografi är ett av de vanligaste diagnostiska verktygen inom veterinärmedicinen. Undersökningen kan ge värdefull information om ett djurs sjukdom eller skada, och eftersom metoden är icke-invasiv skadar den inte djuret.
För att få fram diagnostiskt användbara röntgenbilder krävs dock specifika tekniker som veterinärradiologins assistenter måste behärska. Nedan går vi igenom de viktigaste stegen i en professionell röntgenundersökning.
Korrekt positionering är en av de viktigaste delarna av den veterinärmedicinska radiografiska tekniken. En röntgenundersökning består alltid av minst två projektioner, och dessa tas alltid så att röntgenstrålarna korsar varandra i rät vinkel. För att exempelvis röntga ett djurs buk tas en bild med djuret liggande på sidan, följt av en andra bild med djuret liggande på rygg eller mage med strålen riktad i 90 graders vinkel mot bordet.
Vissa undersökningar kräver endast två bilder, medan andra kräver tre eller fler. Vid en thoraxundersökning tar man till exempel en bild med djuret liggande på höger sida, en med djuret liggande på vänster sida samt en tredje bild med djuret placerat på rygg eller bröstet.
Syftet med flera projektioner är att skapa en tredimensionell helhetsbild. Genom att studera två eller fler bilder blir det betydligt lättare att avgöra var ett objekt som syns på filmen ligger i relation till övriga kroppsstrukturer.
Den veterinär som beställer undersökningen anger vilka kroppsdelar som ska röntgas och vilka projektioner som behöver tas.
Exponeringstekniken bestäms genom att mäta tjockleken på den kroppsdel som ska röntgas. Mätningen görs med en passare på det tjockaste området som ska avbildas.
Varje röntgenapparat levereras med en tekniktabell som är specifik för just den maskinen. Med hjälp av den uppmätta tjockleken avgörs vilka inställningar som krävs för undersökningen.
Inställningarna omfattar exponeringstid, milliamperesekunder (mAs) och kilovoltspänning (kVp). mAs styr filmtätheten, det vill säga hur svart bilden blir, medan kVp kontrollerar kontrasten på den färdiga röntgenbilden. På apparaten finns reglage som justeras för att uppnå rätt inställningar.
Tekniktabellen anger även om filmen ska placeras direkt på bordsskivan eller i bucky-luckan under bordet. Konsultera tabellen, placera filmen på rätt plats och centrera den så att röntgenstrålen passerar genom filmens mitt – använd ljuset från röntgenröret som hjälp.
När apparaten programmerats med korrekta inställningar kollimeras strålen genom att begränsa ljusfältet till högst det område som ska röntgas. Ljusfältet simulerar exakt var röntgenstrålen kommer att träffa vid exponeringen.
Placera djuret så att området av intresse hamnar i mitten av filmen och utlös sedan exponeringen med handkontrollen eller fotpedalen. Håll knappen intryckt respektive pedalen nedtryckt tills apparaten slutat pipa.
Kom ihåg att varje projektion har olika exponeringsinställningar beroende på kroppsdelens tjocklek.
När filmen exponerats beror framkallningsförfarandet på vilket typ av röntgensystem som används. Vissa system är digitala och bilden överförs direkt till mjukvaran i datorn så snart exponeringen gjorts. Andra digitala system kräver att plattan förs genom en läsare som överför bilden från röntgenplattan till datorn, där röntgenbilden sedan visas på skärmen.
Äldre, analoga system kräver att filmen antingen framkallas i en automatisk framkallare eller för hand. Med en automatisk framkallare matar du helt enkelt in filmen och plockar sedan ut den färdiga bilden.
Manuell framkallning innebär att filmen först läggs i framkallningsvätska, sköljs, placeras i fixeringsvätska, sköljs igen och slutligen torkas. Varje steg kräver en viss tid som styrs av temperaturen. I mörkrummet bör det finnas en tabell som visar rätt tidpunkt för varje vätska. Både automatisk och manuell framkallning måste utföras i mörkrum.
Bedöm alltid bildens kvalitet. Digitala röntgenbilder kan bearbetas via mjukvaran för att förbättra kvaliteten vid behov. Var dock uppmärksam på att felaktig positionering av djuret inte kan åtgärdas digitalt – då måste bilden tas om.
Vid traditionell, analog radiografi gäller samma princip: är bildkvaliteten otillräcklig måste undersökningen upprepas, eftersom en analog bild inte kan manipuleras efter framkallning.
Använd alltid skyddande blyförkläde, sköldkörtelskydd och handskar när du arbetar med röntgenutrustning. Placera aldrig händerna i röntgenfältet, inte ens med handskar på. Bär en dosimeter på insidan av förklädet eller sköldkörtelskyddet, så nära halsen som möjligt.
I vissa regioner krävs det att personalen lämnar rummet under själva exponeringen. I dessa fall kan kemisk sedering vara nödvändig för att kunna utföra de flesta röntgenundersökningar. Kemisk sedering, när djuret är lämplig kandidat för det, gör korrekt positionering betydligt enklare, minskar stressen för djuret och reducerar samtidigt personalens strålexponering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online