Evidensbaserad praktik inom omvårdnad definieras bäst genom den process den faktiskt beskriver. Som en naturlig del av det dagliga arbetet inom klinisk omvårdnad och omvårdnadsutbildning ger evidensbaserad praktik sjuksköterskor och sjuksköterskeutbildare ett kraftfullt verktyg för att erbjuda bästa möjliga och säkraste vården. D.T. Sullivan konstaterade redan 2010 i tidskriften Creative Nursing att det förnyade fokuset på evidensbaserad omvårdnad inom utbildningen bottnar i de allvarliga farhågor som väckts under senare år gällande hälso- och sjukvårdssystemets säkerhet.
Arbetssättet kan sammanfattas i fem tydliga steg som tillsammans bildar en kontinuerlig och lärande cykel.
Enligt Yale University Nursing Library och University of Minnesota är det första steget i evidensbaserad praktik att formulera rätt frågor. Det handlar dels om bakgrundsfrågor, exempelvis "vad orsakar diabetes?", och dels om mer specifika kliniska frågor med praktisk tillämpning, som behovet av att lösa ett konkret vårdproblem. De kliniska frågorna omfattar även så kallade foreground-frågor – frågor som rör hur sjukdomen eller tillståndet i fråga vanligtvis behandlas.
När frågorna har formulerats kan sjuksköterskan eller klinikern söka efter möjliga lösningar genom systematisk forskning. Det innebär att lokalisera källor som pekar på tänkbara behandlingar och deras utfall. I vardagen använder kliniska sjuksköterskor ofta vetenskapliga databaser som CINAHL och MEDLINE för att hitta relevanta interventioner och forskningsrön.
Evidens utan utvärdering är bara data. När informationen väl har hittats måste den kritiskt granskas. Alla kliniska behandlingar är inte likvärdiga, och inte heller alla källor som påstår sig visa på effektiva behandlingsmetoder håller samma kvalitet. Yale University betonar i sin beskrivning av evidensbaserad omvårdnad vikten av att inse att det inte bara finns olika nivåer av behandlingsmöjligheter, utan också olika kvalitetsnivåer hos forskningskällorna. Kvaliteten bedöms utifrån forskningsdesignens styrka och hur tillämplig studien är för den aktuella kliniska situationen.
Tillämpningen följer direkt efter den kritiska utvärderingen. Den centrala frågan i detta skede är hur evidensen kan användas för att möta patientens specifika situation och behov. Faktorer som bör vägas in är diagnosens validitet, hur olika behandlingsmetoder kan påverka patienten, eventuella risker för biverkningar samt den övergripande prognosen i ljuset av behandlingen. När beslutet om behandling väl har fattats sätts den oftast omedelbart i verket.
Efter att behandlingen har genomförts omvärderar sjuksköterskan om evidensen som låg till grund för det terapeutiska beslutet verkligen var adekvat för just denna patient och situation. Det är avgörande att bedöma om interventionen lyckades. Samtidigt bör sjuksköterskan reflektera över huruvida resultaten kan bidra med ny kunskap till omvårdnadsområdet, och hur erfarenheterna kan tillämpas under resten av den yrkesmässiga karriären.
Evidensbaserad praktik inom omvårdnad är därmed ingen engångshändelse utan en återkommande cykel av frågeställning, sökande, kritisk utvärdering, tillämpning och reflektion. Genom att följa dessa fem steg säkerställer sjuksköterskor att vården vilar på bästa tillgängliga forskning – till nytta för både patientens säkerhet och yrkets professionella utveckling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online