Omvårdnadsteorier erbjuder ett strukturerat och systematiskt sätt att uttrycka påståenden kopplade till frågor inom omvårdnaden, vilket ger sjuksköterskor möjlighet att beskriva, förutsäga, förklara och styra fenomen som rör deras praktik. De utformades ursprungligen för att etablera sjuksköterskeyrket som ett erkänt och självständigt yrke, men hjälper idag sjuksköterskor att organisera hur de som professionella planerar och utför patientvården.
Florence Nightingale formulerade den första omvårdnadsteorin när hon uppmanade sjuksköterskor att påverka patientens miljö – med frisk luft och rena rum – för att hjälpa kroppen att återhämta sig från sjukdom eller skada. Under 1950- och 1960-talen lyfte andra teoretiker fram nya fokusområden: Hildegard Peplau beskrev omvårdnad som en terapeutisk interpersonell process, Virginia Henderson identifierade 14 grundläggande behov och Faye Abdellah betonade en helhetssyn på vården av både patienten och familjen. Även idag fortsätter omvårdnadsteoretiker att utveckla och pröva alltmer abstrakta teorier.
Teorier kan härledas ur såväl deduktivt som induktivt resonemang. Det finns fyra successivt mer abstrakta typer av omvårdnadsteorier:
Oavsett typ bygger varje omvårdnadsteori på fyra centrala begrepp som ska leda sjuksköterskan till handlingar som styr hennes praktik: personen, miljön, hälsa samt själva omvårdnaden (mål, roller och funktioner). Sjuksköterskan integrerar dessa begrepp när hon analyserar, utformar och utför omvårdnaden.
Omvårdnadsteorier är utformade för att lägga grunden för omvårdnadspraktiken, hjälpa sjuksköterskan att avgöra vad hen vet och inte vet, definiera yrkesutövningen, identifiera områden där kunskapen är otillräcklig samt peka ut vilken riktning yrket bör ta i framtiden.
Omvårdnadsteorier ger sjuksköterskor ett gemensamt språk, fungerar som en delad grund för omvårdnadspraktiken i många olika vårdmiljöer, förbättrar patientvården, höjer statusen för sjuksköterskeyrket, styr omvårdnadsforskning och utbildning samt bidrar till att bevara yrkets avgränsning inom tvärprofessionella vård- och hälso- och sjukvårdssystem.
Tyvärr finns det fortfarande en klyfta mellan teori och praktik inom omvårdnaden, främst eftersom teorierna ofta utvecklas i akademiska miljöer, åtskilda från den direkta vården vid patientens sida. Vissa omvårdnadsteorier har dock fått stort genomslag i kliniska miljöer.
Dorothea Orems teori om bristande förmåga till egenomsorg används exempelvis brett inom verksamheter med en patient- och familjecentrerad vårdfilosofi, eftersom den vägleder sjuksköterskan att ta fram strategier som gör patienten och/eller de anhöriga kapabla att tillgodose sina egna vårdbehov.
Patricia Benners modell från nybörjare till expert, som beskriver hur nyligen examinerade sjuksköterskor successivt utvecklar sin kompetens, ligger till grund för många introduktionsprogram, utbildningar och karriärutvecklingsspår inom vården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online