Diagnostiskt ultraljud och radiografi (röntgen) är två olika bildgivande metoder som används inom sjukvården för att ställa diagnoser. Ingen av metoderna är överlägsen den andra i alla situationer – var och en har sina styrkor beroende på vad som ska undersökas. Därför används de ofta tillsammans för att ge en komplett bild av ett tillstånd.
Diagnostiskt ultraljud bygger på ljudvågor med frekvenser mellan cirka 2 och 16 megahertz. Vågorna studsar mot kroppens vävnader och omvandlas till bilder i realtid. Radiografi å andra sidan använder joniserande strålning och registrerar hur kroppens olika vävnader absorberar röntgenfotoner, vilket skapar en statisk bild.
Ultraljud är den självklara metoden vid graviditetskontroller, eftersom den är strålfri och kan visa fostret i rörelse. Metoden är också förstahandsvalet vid undersökning av knölar i sköldkörteln, förändringar i pungen samt gallsten.
Radiografi används mest för att avbilda skelettet – den klassiska röntgenundersökningen av ben och leder. Metoden är dessutom värdefull för att upptäcka tarmileus, alltså tarmobstruktion.
Både ultraljud och radiografi är användbara vid misstanke om njursten, och metoderna kompletterar ofta varandra för att bedöma hela urinvägarna. Ultraljud avbildar njurarna väl, men kan inte visualisera urinledarna. Därför används röntgen för att avgöra om en sten fastnat i någon av dem.
Anledningen till att metoderna kombineras är att ljudvågor och strålning "ser" vävnader på olika sätt. Samma princip gäller vid bröstbildtagning, där båda teknikerna kan bidra med viktig information.
Tekniker inom båda områdena arbetar enligt ALARA-principen – As Low As Reasonably Possible, det vill säga så låg exponering som rimligen är möjlig.
Ultraljud har idag inga kända negativa effekter, men vårdpersonal använder ändå metoden restriktivt som en försiktighetsåtgärd mot eventuella okända risker. Röntgenstrålning har däremot i vissa doser visats kunna öka risken för cancer, vilket gör att vårdpersonal alltid strävar efter att hålla stråldosen så låg som möjligt.
De nivåer av ultraljud och strålning som används vid vanlig diagnostisk bildtagning anses dock generellt vara säkra.
Forskning pågår kontinuerligt för att förbättra ultraljudstekniken, särskilt inom bildrekonstruktion och tredimensionell (3D) bildtagning. Även radiografin har utvecklats kraftigt, framför allt genom datortomografi (CT), där 3D-rekonstruktioner redan används rutinmässigt.
Fluoroskopi, en form av genomlysning, är ytterligare en vidareutveckling av radiografin. Med hjälp av intravenöst kontrastmedel kan blodkärl visualiseras, och med oralt kontrastmedel kan tarmen undersökas i realtid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online