Hydroxyapatit (HAp) är kroppens viktigaste mineral och utgör cirka 70 procent av våra bens vikt samt hela 96 procent av våra tänder vikt. I tandemaljen är hydroxyapatitkristallerna organiserade i buntar som kallas prismor, och dessa kristaller utgör emaljens huvudbeståndsdel. Med åldren bryts kristallerna gradvis ner, vilket påverkar tändernas styrka och motståndskraft.
Hydroxyapatitkristaller bildas i den växande emaljmatrisen genom att emaljproteiner organiseras i sfäriska understrukturer. Dessa proteiner fungerar som en mall som styr mineraliseringen och ger kristallerna deras karakteristiska form. Emaljkristallerna bildas dessutom helt separat från de intilliggande dentinkristallerna, vilket gör att emaljen och dentinet får olika mikrostruktur trots att båda består av hydroxyapatit.
Hydroxyapatitkristallerna i emaljen består av dahllit, ett mineral som till största del innehåller kalcium- och fosfatjoner blandade med fluoridjoner. Kemiskt kan hydroxyapatit beskrivas med formeln Ca10(PO4)6(OH)2, där fluorid kan ersätta hydroxidgrupper och bilda fluorapatit – en ännu syraresistent variant av mineralet. I tandemaljen ordnar sig kristallerna i extremt långa, parallella buntar, vilket ger emaljen dess exceptionella hårdhet och slitstyrka.
Forskning vid Cornell University visar att kristalliniteten hos den dentala hydroxyapatiten minskar i takt med att tanden åldras. Studien omfattade prover från individer i åldern 17 till 87 år. Resultaten visade att tänder upp till cirka 45 års ålder innehöll högt kristalliserat material, medan mönstren från äldre tänder uppvisade en allt större förlust av kristallinitet med stigande ålder.
Denna åldersrelaterade nedbrytning förklarar delvis varför äldre tänder blir mer känsliga för karies och slitage. God munhygien, fluorbehandlingar och en kost rik på kalcium och fosfat kan bidra till att remineralisera emaljen och bromsa nedbrytningen av hydroxyapatitkristallerna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online