Rättsodontologi, även kallad rättslig tandvård, är vetenskapen att identifiera en gärningsman eller en avliden person med hjälp av tänder och bettspår. Berättelser om hur man fastställde identiteten hos ett lik när bara små rester återstod av kroppen går ända tillbaka till första århundradet e.Kr. Idag används rättsodontologi främst i fall med oidentifierade lik, så kallade "John" eller "Jane Does", vid massdödsfall där kvarlevorna blandats ihop, samt när mänskliga rester är svårt förfallna eller skadade till den grad att de inte kan identifieras på annat sätt. Rättsodontologi används också för att identifiera brottslingar genom deras bettspår, ofta hos offer för övergrepp.
Den första vetenskapliga uppsatsen inom området rättsodontologi skrevs 1898 av den kubanskfödde läkaren Oscar Amoedo i Paris. Verket, som bar titeln "Dental Arts and Legal Medicine", innehöll de första bilderna och texterna om identifiering av okända kroppar. Detta gjorde Amoedo till grundaren av modern rättslig odontologi.
De första mänskliga kvarlevorna som framgångsrikt identifierades med hjälp av rättsodontologi tillhörde 126 parisare som omkom när Bazar de la Charité brann ner den 4 maj 1897. Teaterbesökarna dödades när brandfarlig eter-syre-film antändes inne i en projektor, vilket ledde till en extremt snabb och förödande eldsvåda. Alla utom 30 av offren kunde identifieras tack vare sina kläder eller smycken. Ett av de oidentifierade offren, hertiginnan av Alençon, dotter till hertigen av Bayern, kunde senare identifieras av Albert Haus med hjälp av tidiga och detaljerade tandjournaler som upprättats av doktor Isaac B. Davenport.
Norge inrättade de första rättsodontologiska identifieringskommittéerna år 1945 för att undersöka brottsplatser med flera offer. Varje kommitté bestod av en polis, en tandläkare och en läkare som arbetade tillsammans för att identifiera de avlidna. Ett offer kunde endast formellt identifieras om alla tre medlemmarna var ense. I de fall då kroppar inte kunde identifieras skulle tandavtryck tas från offret. Dessa tidiga norska identifieringskommittéer lade grunden för de principer som fortfarande ligger till grund för katastrofidentifikation av offer än idag.
Det första brottsofferet i Nordamerika där bevis i form av rättsodontologi spelade en avgörande roll var fallet med Wayne Boden 1972. Dömd till tre livstidsstraff för mordet på fyra kanadensiska kvinnor präglades Bodens rättegång av bevis från ortodontisten Gordon Swann, som lyckades koppla bettspåren på offren till Bodens tänder. Swann hade före rättegången varit i kontakt med J. Edgar Hoover och hade skickats till England för att träffa experter inom rättslig odontologi.
Rättsodontologi kan också användas för att fastställa åldern hos en avliden person. År 1991 rapporterade doktor Mark Skinner och professor Gail Anderson vid Simon Fraser University i Kanada fallet med ett indianbarn vars kranium hade hittats i British Columbia. Barnets ålder bestämdes genom undersökning av tandemaljen samt stressmarkörer i tänderna, vilka kopplades till stressituationer under barnets liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online