Som allätare har människan genom evolutionen utvecklat specialiserade tänder som hjälper oss att tugga en blandning av kött och växter. Även om våra tänder är relativt små jämfört med många andra djurs, fyller de sin funktion att bearbeta vår föda utmärkt. Människan är dessutom difyodont, vilket innebär att vi får två uppsättningar tänder under livet.
Primära tänder, även kallade mjölktänder, utvecklas hos små barn under deras första levnadsår och börjar falla ut mellan sex och elva års ålder. Totalt utvecklar ett barn 20 mjölktänder, bestående av fyra framtänder, två hörntänder och fyra kindtänder per käke.
Framtänderna sitter längst fram i munnen (två uppe och två nere) och används för att bita i maten. Hörntänderna, eller ögontänderna, sitter mellan framtänderna och kindtänderna och har en karakteristiskt spetsig form. Kindtänderna, molarerna, utgör de bakre tänderna och utför en malande rörelse när maten tuggas. Mjölktänderna är betydligt mindre än de permanenta tänderna, med tunnare emalj och rundade toppar.
Mjölktänderna är endast funktionella i munnen i cirka sex procent av den genomsnittliga livslängden och börjar lossna vid ungefär sex års ålder. Fram till tidiga tonåren har barnet en blandning av mjölktänder och permanenta tänder – en period som kallas blandtandsperioden.
De permanenta tänderna fortsätter att bildas i munnen till omkring 20 års ålder. Människan behåller sina mjölktänder tills käken har vuxit sig tillräckligt stor för att rymma de permanenta tänderna.
En komplett uppsättning på 32 permanenta tänder består av fyra framtänder, två hörntänder, fyra premolarer (som inte finns i mjölktandsuppsättningen) och sex molarer i varje käke. Den permanenta maxillära tandbågen – det tekniska namnet för överkäkens tänder – har större framtänder, hörntänder och molarer än sin mjölktandsföregångare.
Premolarerna, som är nya i den permanenta uppsättningen, kallas ibland övergångständer. Deras uppgift är att föra vidare maten, som rivits sönder av framtänderna och hörntänderna, till molarerna för tuggning.
Den mandibulära tandbågen, alltså underkäkens tänder, speglar till stor del överkäkens tanduppsättning i vuxen ålder och består av samma antal framtänder, hörntänder, premolarer och molarer. Underkäkens framtänder är dock märkbart smalare och har så kallade fossae – rundade fördjupningar på tandens baksida nära tandköttet.
Visdomständerna är de sista tänderna som utvecklas i munnen och kan ibland orsaka trängsel eller obehag hos vuxna. Visdomständer är extra molarer som vanligtvis bryter fram mellan 18 och 23 års ålder och som fått sitt namn just från sitt sena framträdande.
I vissa fall är käken inte tillräckligt stor för att rymma visdomständerna, vilket gör att de blir impakterade och fastnar under tandköttet. Detta kan kräva kirurgisk borttagning för att undvika smärta, infektioner eller skador på intilliggande tänder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online