Ocklusionens tre klasser – så bedöms din bettställning

Ocklusion, eller bettställning, beskriver hur överkäkens och underkäkens tänder möts när munnen är stängd. Inom tandvården delas ocklusion in i tre huvudklasser, vilket innebär att det finns tre olika sätt som tänderna kan linjeras upp på i förhållande till varandra. Varje klass kan dessutom variera i svårighetsgrad, men endast en av dem betraktas som normal och funktionellt frisk.

Klass I – den normala bettställningen

Klass I-ocklusion utgör standarden för ett normalt och sunt bett. Hos en person med klass I ligger tänderna korrekt i förhållande till varandra, vilket skapar en balanserad relation mellan över- och underkäke. När munnen stängs möts de första molarerna (kindtänderna) i över- och underkäke på rätt sätt, och de övre framtänderna sticker endast något framför de nedre framtänderna. Detta är den idealiska bettställning som tandläkare och ortodontister strävar efter vid behandling.

Klass II – underbett med retruderad underkäke

Klass II-ocklusion är den vanligaste bettavvikelsen. Här sitter underkäken något längre bak än vad som är optimalt, vilket ger personen en så kallad svag eller tillbakadragen hakprofil. Vissa upplever faktiskt denna profiltyp som attraktiv hos kvinnor, eftersom blicken ofta dras mot ögonen i stället för hakan. Trots detta kan klass II orsaka funktionella problem. Bettet kan leda till att framtänderna överlappar varandra för mycket, och vid leende kan tandköttet ovanför tänderna bli onödigt synligt – det som ibland kallas ett "tandköttsleende".

Klass III – framträdande underkäke

Klass III-ocklusion skapar det motsatta problemet jämfört med klass II. I detta fall ligger överkäken längre bak än den borde, vilket resulterar i en profil med framträdande haka. Denna profiltyp har traditionellt förknippats med ett stereotypiskt maskulint utseende. Ett klass III-bett kan också göra att de nedre tänderna syns för mycket vid leende.

Funktionellt sett kan en allvarlig klass III-ocklusion ge upphov till verkliga problem. En person med normalt bett kan föra underkäken framåt för att bita med framtänderna, men en person med klass III kan inte föra underkäken bakåt på samma sätt. Vid svår grad av klass III kan det därför vara svårt eller omöjligt att använda framtänderna för att bita av mat, vilket i många fall kräver ortodontisk eller kirurgisk behandling.