Vid en röntgenundersökning placeras patienten alltid mellan röntgenröret och filmkassetten. Anledningen är enkel: röntgenstrålarna måste passera genom patientens kropp för att sedan fångas upp av filmen. Endast på detta sätt kan radiografen få fram en tydlig bild av patientens anatomi.
När röntgenröret slås på sänder det ut en stråle av röntgenstrålar. Dessa strålar färdas genom patientens kropp och växelverkar med kroppens atomer och molekyler. Beroende på vävnadernas densitet absorberas eller sprids strålarna i olika grad – ju tätare vävnaden är, desto mer strålning absorberas.
De röntgenstrålar som passerar genom kroppen når till slut filmkassetten, som innehåller en film som är känslig för röntgenstrålning. När strålarna träffar filmen utlöses en kemisk reaktion som skapar en bild. Tät vävnad, som exempelvis ben, absorberar mycket strålning vilket gör att mindre strålning når filmen – dessa områden framstår därför som ljusa på bilden. Mindre täta vävnader, som mjukdelar och luftfyllda strukturer, släpper igenom mer strålning och framstår istället som mörka.
Genom att placera patienten mellan röntgenröret och filmkassetten kan radiografen alltså få fram en tydlig och informativ bild av kroppens anatomi. Kontrasterna mellan olika vävnader gör det möjligt att urskilja bland annat skelett, organ och eventuella skador. Bilden utgör sedan ett viktigt underlag för att diagnostisera och behandla olika sjukdomstillstånd.
I dagens moderna röntgenutrustning har den traditionella filmen ofta ersatts av digitala detektorer, men grundprincipen är densamma: strålningen ska passera genom kroppen och registreras på andra sidan för att skapa en användbar medicinsk bild.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online