Ett ben är långt ifrån en massiv, kompakt struktur. Inuti finns flera olika håligheter och kanaler som tillsammans ser till att benet får näring, syre och nervsignaler – och att det hela tiden kan förnyas och repareras. Här går vi igenom de fem viktigaste håligheterna och kanalerna i benet.
Medullarhålan är benets stora, centrala hålighet. Här finns benmärgen – den röda benmärgen, som producerar blodceller, samt den gula benmärgen, som till största del består av fett och fungerar som energilager.
De haverska kanalerna är små kanaler som löper längsgående genom den kompakta benvävnaden. De innehåller blodkärl och nerver och försörjer benet med näring och syre. Tillsammans med omgivande benceller bildar de så kallade osteoner, benets grundläggande byggenheter.
De Volkmannska kanalerna är något större kanaler som går vinkelrätt mot benytan. Deras uppgift är att förbinda de haverska kanalerna med varandra och med benets yta, inklusive benhinnan (periosteum). På så sätt skapas ett sammanhängande nätverk av kärl och nerver genom hela benet.
Lakunerna är små utrymmen spridda i benvävnaden. I varje lakuna sitter en osteocyt – en mognen ben cell som hjälper till att underhålla och bibehålla benvävnaden. Osteocyterna fungerar också som sinnesceller som registrerar belastning och styr ombyggnaden av skelettet.
Kanalikulerna är mikroskopiskt små kanaler som strålar ut från lakunerna. De förbinder lakunerna med varandra och med de haverska kanalerna. Genom dessa tunna gångar kan näring och signaler passera mellan blodkärlen och ben cellerna, trots att benvävnaden är hård och ogenomtränglig.
Sammanfattning: Den största håligheten i ett ben är medullarhålan, som rymmer benmärgen. Runt omkring den bildar de haverska kanalerna, de Volkmannska kanalerna, lakunerna och kanalikulerna ett finmaskigt system som håller benet levande, närt och starkt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online