Inom tandvården är en ankartand – även kallad stödtand eller pelartand – en tand som används som stabil förankring eller fästpunkt för en tandprotes, till exempel en bro eller en delprotes. Ankartanden utgör alltså grunden som den tandersättande konstruktionen vilar på.
Ankartänder är i regel friska och starka tänder med tillräckligt benstöd för att kunna bära de krafter som protesen utsätter dem för. Tandläkaren väljer ut lämpliga ankartänder strategiskt utifrån deras placering, styrka och skick, för att ge tandersättningen både stabilitet och lång livslängd.
När en bro ska tillverkas prepareras ankartänderna så att de kan bära kronor eller andra typer av ersättningar som håller den konstgjorda tanden – så kallad pontic – på plats. Pontiken fästs sedan i kronorna på ankartänderna, vilket i praktiken överbryggar gapet som den saknade tanden har lämnat efter sig.
På samma sätt kan ankartänder användas för att stödja och stabilisera en delprotes. Klamrar eller andra fästmekanismer kopplar då protesen till ankartänderna, vilket säkerställer ett stadigt grepp och hindrar protesen från att röra sig i munnen under tal och tuggning.
Ett genomtänkt val av ankartänder är avgörande för att tandprotesen ska bli framgångsrik och hålla över tid. Faktorer som tändernas skick, deras placering i munnen och hur mycket kraft de klarar av vägs noggrant samman under behandlingsplaneringen. I vissa fall kan även implantat användas som alternativa ankare om de naturliga tänderna inte räcker till.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online