Implantatförankrade proteser är en relativt ny tandkirurgisk metod som har funnits i cirka 25 år. Med hjälp av implantat kan konventionella proteser användas även av patienter som har mycket lite kvarvarande käkben efter många år utan egna tänder och med protesanvändning. En implantatförankrad protes förses med en precisionsfästning som klickas fast på implantaten, vilket ger patienten möjlighet att återigen tala och äta normalt – när det inte finns något annat alternativ för att hålla protesen på plats.
De bästa kandidaterna för implantatförankrade proteser är långvariga protesbärare, främst äldre personer som förlorade sina egna tänder i unga år. När över- och/eller underkäken (maxillären och mandibeln) förlorar sin naturliga tanduppsättning på grund av tandköttssjukdom, karies eller skada har käkbenet inget längre att stödja. Som en del av läkningsprocessen efter tandutdragning fylls alveolerna med ben och benkammen börjar formas om. Med åren kan benkammen till slut bli så låg att en protesbärare inte längre kan hålla protesen kvar i munen på avsett sätt, vilket gör tal och tuggning praktiskt taget omöjligt. Även om implantat kan användas i både över- och underkäke är det underkäken som oftast behandlas.
Det finns två typer av tandimplantatmetoder för proteser; den första är den konservativa metoden. Tandläkaren tar ett heltäckande röntgenfoto av över- och underkäke för att undersöka hur tjockt benet är och om det kan bära upp implantatet. När bentätheten har fastställts väljer oral kirurg eller tandläkare ut två områden, ett på varje sida av tandbågen, vanligtvis där de ursprungliga hörntänderna satt. Tandköttet öppnas i dessa områden, och med olika fräser skapas en väg för implantatet ner i benet. Fräsen röntgas regelbundet på plats för att säkerställa att den inte går djupare än nödvändigt. När hålet är ordentligt förberett skruvas ett implantat av titan eller kirurgiskt stäl fast i hålet. Skruvarnas huvuden utgör själva implantaten som ska hålla protesen på plats. Därefter sys tandköttet tillbaka runt skruven. Det sista steget vid detta besök är att anpassa patientens nuvarande protes så att den tillfälligt rymmer skruvarna under läkningstiden.
Denna implantatmetod är bokstavligen den sista utvägen för en patient. Det innebär att benet har försämrats så mycket att skruvimplantatsystemet skulle vara verkningslöst och farligt för de nerver som löper under benet. Metoden kräver att tandköttet på tandbågen öppnas och fälls åt sidan så att det kvarvarande benet exponeras. Ett avtryck av det exponerade benet tas med högst noggrant avtrycksmaterial för att säkerställa en korrekt passform hos den ram av titan eller kirurgiskt stål som tillverkas mellan besöken. Tandläkaren lägger sedan tillbaka tandköttet i sitt ursprungliga läge och syr ihop det. Patienten går hem i ungefär en vecka. Den unika specialramen har två implanta huvuden fästa vid sig. Vid nästa besök tas suturerna bort, varvid tandköttet återigen öppnas och fälls åt sidan. Ramen placeras över benet och får hydroxylapatitkristaller (konstgjort ben) för att hjälpa benet att fästa mot metallen. Tandläkaren syr därefter ihop tandköttet igen och låter implantatskruvarna sticka upp genom tandköttet. Patientens protes anpassas för att rymma hårdvaran, vilket gör att den kan användas tillfälligt under läkningsprocessen.
När tillräcklig läkning har inträffat återvänder patienten till tandkliniken och avtryck tas för en ny protes. Tandläkaren konstruerar denna protes med precisionsfästningar som motsvarar de implantatskruvar som sticker upp ur patientens tandbåge. När den nya protesen är klar klickas den enkelt fast på implantatskruvarna som sticker upp från vävnaden. När protesen snäpper fast på implantaten sitter den stadigt, och patienten kan återigen äta och prata med relativ lätthet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online