Tandröntgen innebär att man framställer röntgenbilder av tänder och munhålans strukturer för att upptäcka sjukdomar, enligt boken "Dental Radiography: Principles and Techniques". Tandvårdsassistenter – som kan genomföra ettåriga diplomprogram eller tvååriga yrkesexamina – måste vara certifierade för att ta röntgenbilder i vissa delstater. Tandhygienister, som kan avlägga yrkesexamen eller ett fyraårigt kandidatprogram inom området, måste vara legitimerade i samtliga delstater för att utöva tandhygien och ta tandröntgenbilder, enligt U.S. Bureau of Labor Statistics. För att lyckas inom detta område måste dessa yrkespersoner behärska flera olika tekniker.
Tandröntgen kan utföras med antingen traditionell film eller digitala apparater. Vid arbete med traditionell film används intraorala tandröntgenapparater för filmer som placeras inuti munnen, medan extraorala apparater används för filmer som placeras utanför munnen. Tandröntgenoperatörer kan använda en filmhållare för att hålla en intraoral film på plats inne i munnen. De kan även använda en strålinriktningsanordning som hjälper till att positionera den intraorala röntgenapparatens kon – även kallad positioneringsindikerande anordning (PID) – i rätt läge i förhållande till tanden och filmen.
När traditionell film används interagerar röntgenstrålarna med ett skikt på filmen som kallas filmemulsion. Detta skikt innehåller silverhalidkristaller som absorberar strålningen. Kristallerna skapar en latent bild av tanden och dess omgivande strukturer, som blir synlig först när filmen framkallas kemiskt. Vid digital radiografi används istället en intraoral sensor i stället för film för att fånga tandens bild. När röntgenstrålarna träffar sensorn omvandlas den elektroniska laddning som uppstår till digital form, och bilden visas sedan på en dator. Vid digital radiografi kan tandröntgenoperatören fortfarande använda en traditionell intraoral tandröntgenapparat.
Det finns tre typer av intraoral film: periapikal film, bitvingefilm och okklusal film. Periapikal film används för att avbilda en hel tand – inklusive rot och krona – samt det ben som stödjer tanden. Bitvingefilm används för att visa kronorna på både över- och undertänder på en och samma film. Denna filmtyp är särskilt viktig för att upptäcka karies eller andra tillstånd mellan tänderna. Okklusal film används för att undersöka större områden av över- eller underkäken.
En panoramafilm, som är en typ av extraoral film, ger en översiktlig bild av både över- och underkäken på en enda film. En kefalometrisk film, en annan typ av extraoral film, används för att undersöka benvävnader och mjukdelar i ansiktet.
Tandröntgenoperatörer kan exponera filmerna för röntgenstrålar med hjälp av två tekniker: parallelltekniken och halveringstekniken. Parallelltekniken innebär att en intraoral film placeras i munnen parallellt med tandens långaxel – den tänkta linje som delar tanden i två lika stora halvor på längden. Röntgenstrålens centralstråle riktas därefter vinkelrätt mot filmen och tandens långaxel.
Halveringstekniken innebär att filmen placeras längs tandens tungsidiga yta, varefter man föreställer sig vinkeln som bildas av filmens plan och tandens långaxel. Tandröntgenoperatören måste sedan identifiera linjen som delar denna vinkel på mitten. Centralstrålen riktas därefter vinkelrätt mot denna linje för att lyckas fånga en korrekt bild av tanden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online