Under 1700- och 1800-talet, långt innan narkos och antiseptisk kirurgi gjorde sitt intåg inom medicinen, utfördes amputationer ofta på mindre än två minuter. Det kan låta otroligt, men hastigheten var inte ett tecken på slarv – den var helt enkelt nödvändig.
Patienterna var vid full medvetande under hela ingreppet, eftersom effektiv bedövning saknades. Varje extra sekund på operationsbordet innebar ohygglig smärta och lidande. Dessutom ökade risken för dödliga infektioner kraftigt med tiden, eftersom man ännu inte förstod betydelsen av sterila arbetsmetoder.
Kirurger på den tiden tränade in sina rörelser till perfektion och blev kända för sin blotta hastighet med skalpellen och sågen. Ett snabbt och säkert grepp kunde bokstavligen avgöra om patienten skulle överleva. Att arbeta långsamt innebar större blodförlust, ökad chockrisk och större chans att såret kontaminerades.
När narkosen och de antiseptiska metoderna senare introducerades under 1800-talets andra hälft förändrades kirurgin grundligt. Ingreppen kunde utföras mer noggrant och metodiskt, utan att hastigheten längre var den överordnade faktorn för patientens överlevnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online