Utandning, eller exspiration, är den fas av andningen då luft lämnar lungorna. De exspiratoriska rörelserna är resultatet av ett väl samordnat samspel mellan mellangärdet (diafragman) och mellanribbmusklerna. Här går vi igenom svarsalternativen och förklarar vad som faktiskt händer i kroppen vid utandning.
Alla tre påståendena beskriver mekanismer som bidrar till de exspiratoriska rörelserna, även om deras betydelse varierar beroende på om utandningen är lugn eller forcerad.
Vid inandning kontraherar mellangärdet och plattas till, vilket ökar brösthålans volym. När muskeln sedan slappnar av återgår den till sin kupolformade form och trycks uppåt in i brösthålan. Detta minskar bröstkorgens volym och höjer lufttrycket i lungorna, så att luft pressas ut.
De yttre mellanribbmusklerna lyfter revbenen uppåt och utåt vid inandning. När de slappnar av sjunker revbenen nedåt och inåt, vilket ytterligare minskar bröstkorgens volym och underlättar utandningen.
De inre mellanribbmusklerna är kroppens viktigaste aktiva utandningsmuskler. Vid forcerad utandning, till exempel vid fysisk ansträngning eller hosta, drar de ihop sig och drar revbenen nedåt och inåt. Detta minskar bröstkorgens volym markant och tvingar ut mer luft ur lungorna.
Vid lugn, vilonde utandning är processen till stor del passiv – det räcker att mellangärdet och de yttre mellanribbmusklerna slappnar av, medan lungornas elastiska vävnader drar ihop sig av egen kraft. Vid forcerad utandning aktiveras dessutom de inre mellanribbmusklerna och bukmusklerna för att snabbare och effektivare pressa ut luften.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online