Laserbaserad ögonkirurgi är en form av brytningskorrigering som används för att behandla en rad olika synproblem. Metoden använder laserteknik för att ändra hornhinnans form eller tjocklek – hornhinnan är ögats yttersta, genomskinliga skikt. Det finns flera typer av ögonlaserbehandling som kan korrigera närsynthet, översynthet och astigmatism, och som erbjuder ett alternativ till glasögon och kontaktlinser. Forskare har experimenterat med att forma om hornhinnan i hundratals år, men det var först med framväxten av moderna lasrar som behandlingen blev ett verkligt alternativ för stora patientgrupper.
Utvecklingen av ögonlaserkirurgi tar sin början år 1823, när forskaren Johannes E. Purkinje fastställde att synintryck uppstår genom reflektion av yttre ljus. Hans arbete lade grunden för den moderna keratometrin – vetenskapen om att mäta och förstå hornhinnans form och storlek. År 1867 hade kirurger börjat använda vanliga kirurgiska instrument vid gråstarrsoperationer, om än med begränsat resultat. År 1869 föreslog ögonläkaren Hermann Snellen som den första att behandla synproblem genom att skära i hornhinnan.
Den första lyckade operationen för att korrigera ett synproblem utfördes 1895 av den nederländska kirurgen E. Faber. Efter ett snitt i hornhinnan mot astigmatism kunde Fabers patient klara de synprov som krävdes för antagning till den kungliga militärakademien. Forskningen på området fortsatte under tidigt 1900-tal, dock med få framgångar.
År 1939 utvidgade den japanske läkaren Tsutomu Sato den moderna praktiken inom keratotomi avsevärt. Hans arbete tog sin början när en patient råkade ut för en olycka där glasögonen gick sönder. De trasiga glasskärvorna skar i ögat, och när såret läkt upptäckte patienten att hans astigmatism hade botats. Detta fick Sato att experimentera med hornhinnekirurgi på ett stort antal patienter under 1940- och 1950-talen. Efter hans död visade det sig att många av fallen ledde till komplikationer, men Sato ändå krediteras för att ha gjort keratotomi till ett realistiskt behandlingsalternativ för allmänheten.
Med Satos arbete som grund fortsatte kirurger världen över att förbättra hornhinnekirurgin under resten av 1900-talet. På 1970-talet insåg forskarna att det gav bättre resultat att endast ändra formen på hornhinnans inre skikt än att göra andra snitt eller skrapa ytan. Detta uppnåddes genom att ta bort ett inre hornhinneskikt, frysa det och sedan återplacera det i ögat – den nya formen kunde ofta rätta de flesta synfel.
År 1980 utfördes den första laserbaserade ögonoperationen av en grupp amerikanska forskare under ledning av Dr. Gholam A. Peyman. Teamet använde en koldioxidlaser för att krympa en patients hornhinna utan att ta bort den. Ungefär samtidigt använde ett europeiskt team en excimerlaser för att plana ut hornhinnan i en metod som kallas fotorefraktiv keratektomi (PRK).
Under 1980-talet blev PRK den dominerande typen av ögonlaserkirurgi. Metoden ansågs relativt exakt och tillförlitlig, men medförde flera nackdelar. För det första innebar den betydande smärta för patienterna och en återhämtningstid på ungefär en vecka. För det andra drabbades många av bestående synproblem som dissighet eller suddig syn. På grund av detta övergavs PRK så småningom till förmån för laserstyrd omformning av hornhinnan.
Med förbättrad laserteknik kunde kirurger på ett säkert och effektivt sätt forma om hornhinnan med minimala komplikationer. Metoden kom att kallas LASIK – en förkortning av Laser-Assisted In Situ Keratomileusis, vilket syftar på laserassisterad omformning av hornhinnan.
I takt med att lasrar och operationstekniker har blivit alltmer avancerade kan ögonlaserkirurgi idag erbjudas fler patienter, även de med mer komplicerade synproblem. Personer med tunna hornhinnor kan exempelvis passa bättre för LASEK, en metod som kombinerar PRK- och LASIK-teknik.
Medan traditionell LASIK använder en mikroklinga för att skapa en liten flik i hornhinnan som ger lasern tillträde, använder bladfri LASIK två lasrar, vilket kan vara säkrare för vissa högriskpatienter. Custom Wavefront LASIK går ännu längre: här används en dator för att skapa en individanpassad omformning av hornhinnan baserad på ögats unika form och patientens specifika synproblem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online