Benjamin Franklin uppfann bifokaler cirka 1784 (78 år) för att undvika att byta mellan avstånds- och läglasögon.
Originaldesign
- Två halvlinser (avstånd övre, läsning undre) skurna och monterade i en ram.
- Skarp gränslinje (segmentlinje).
- Franklin kallade dem "dubbla glasögon".
Utveckling
- 1800-talet: Smältade bifokaler (cementerade), sedan enbitig gjutning (John Isaac Hawkins, 1827).
- Segmentformer: D-seg (platt-topp, 1920-tal), runda, executive (helbredd), böjd-topp.
- Material: Kronglas → CR-39 plast (1940-tal) → polykarbonat, högt-brytande, Trivex.
- Beläggningar: Antireflex, skördfri, fotokromatisk, blått-ljus-filter.
Moderna alternativ
- Progressiva tilläggsglasögon (PALs): Gradient effekt (avstånd → mellan → när); ingen synlig linje; naturliga synzoner. Första kommersiella: Varilux (1959).
- Multifokala kontaktlinser: Samtidig syn (koncentriska ringar) eller translaterande (rigida gaspermeabla).
- Monovision: Ett öga avstånd, ett när (kontaktlinser eller refraktiv kirurgi).
- Akkommoderande IOLs / EDOF IOLs: Kataraktoperationsalternativ.
Kliniskt urval
- Bifokaler: enkla, billiga, distinkta zoner; bildhopp vid segment.
- Progressiva: estetiska, kontinuerlig syn; anpassning krävs; perifer distortion.
- Arbets-/progressiva: dator + när (kontorsglasögon).
