De första bifokala glasögonen uppfanns i USA mot slutet av 1700-talet av Benjamin Franklin – en man som var verksam som tryckare, vetenskapsman och politiker. Franklin var i sjuttioårsåldern när han kom på idén, efter att ha börjat få allt svårare att se tydligt både på nära och långt håll.
Franklin provade först att använda två par glasögon – ett för läsning och ett för fjärrseende – men fann det obekvämt att behöva växla mellan dem. Lösningen blev ett par glasögon med två olika styrkor i samma lins: en del för läsning och en del för avståndsseende.
Franklins ursprungliga konstruktion bestod av två linsdelar som fogats samman i en metallram. Den övre delen av linsen korrigerade fjärrseendet, medan den undre delen var avsedd för läsning. Linsarna placerades så att läsdelen hamnade framför pupillen när bäraren tittade nedåt, medan fjärrdelen satt rätt vid rakt framåtblickande.
Bifokala glasögon blev snabbt populära och har sedan dess varit en av de vanligaste typerna av korrigerande linser. Grunddesignen har i stort sett bestått genom åren, men materialet har utvecklats. Dagens bifokala linser tillverkas oftast av plast eller glas och kan behandlas med olika beläggningar som ökar hållbarheten och gör dem mer reporresistenta.
Bifokala glasögon är fortfarande ett populärt val för personer som behöver korrigering för både nära och fjärrseende. Idag finns dock fler alternativ, bland annat progressiva linser och multifokala kontaktlinser. Progressiva linser liknar bifokala glasögon, men övergången mellan styrkorna är gradvis, vilket eliminerar den synliga linje som skiljer åt linsdelarna i traditionella bifokala glasögon. Multifokala kontaktlinser finns också på marknaden och ger korrigering för nära, fjärr- och mellanseende.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online