Miljontals män, kvinnor och barn lider av svåra sjukdomar som i förlängningen kan kosta dem livet om de inte behandlas. För mottagare av organ- och vävnadstransplantationer innebär en lyckad operation en betydligt högre livskvalitet – de slipper leva med ständig stress, oro och återkommande medicinska ingrepp. I princip vem som helst kan bli organ- eller vävnadsdonator, så länge personen inte lider av någon sjukdom eller har fysiska skador som är alltför omfattande för donation. Det finns dock flera viktiga skillnader mellan de två typerna av donation.
Organdonation innebär att man donerar större organ till personer som lider av organsvikt eller allvarlig organsjukdom. Syftet med transplantationen är att rädda liv eller förbättra livskvaliteten för patienter vars egna organ inte längre fungerar. För att bli organdonator behöver du registrera ditt beslut – i Sverige görs detta genom Socialstyrelsens donorregister, och i många andra länder kan du ange din status i samband med att du förnyar ditt körkort. Då anges din status som donator direkt på kortet. Registrerar du dig utan att förnya körkortet får du oftast ett kort att bära med dig i plånboken eller handväskan som visar att du är donator. De organ som vanligtvis doneras är njurar, lever, lungor, hjärta, tarmar och bukspottkörtel.
Vävnadsdonation innebär att man donerar vävnader till personer som behöver vävnadstransplantationer. Vävnader som kan doneras inkluderar bland annat hud, ben och hjärtklaffar. När du registrerar dig som organdonator blir du oftast automatiskt även vävnadsdonator. Är du däremot inte registrerad som någon av delarna kommer personalen – exempelvis begravningsentreprenören eller den läkare som har hand om kroppen – att försöka kontakta din närmaste anhöriga för att få tillstånd att använda dina vävnader till donation.
Den största skillnaden mellan vävnads- och organdonation handlar om liv och död. Vävnadsdonatorer är alltid avlidna, medan organdonatorer kan vara levande eller ha fastställts som hjärndöda. Läkare kan ta bort vävnad från en avliden person och förvara den under lång tid innan den används i en transplantation. Organ måste däremot vara fungerande i ögonblicket för transplantationen, vilket innebär att donatorn måste vara hjärndöd när hela organ tas ut – blodet måste fortfarande cirkulera i kroppen när organen tas tillvara. Vissa organ kan dock doneras även av en helt frisk, levande person: en njure samt mindre delar av lungorna, levern, bukspottkörteln och tarmarna.
Den andra stora skillnaden mellan organ- och vävnadsdonation gäller tidsramen. Det spelar ingen roll hur länge en person har varit hjärndöd innan organen tas ut. Så länge blodet fortfarande pumpas runt i kroppen och de inre livsfunktionerna är aktiva kan donatorn ha varit hjärndöd i några minuter eller flera månader utan att det påverkar donationens möjligheter. Vid vävnadsdonation måste vävnaden däremot tas ut senast 24 timmar efter dödsfallet för att hållas färsk och vara lämplig för transplantation.
Sammanfattningsvis handlar organdonation främst om livsviktiga organ som måste överföras medan blodcirkulationen fortfarande fungerar, medan vävnadsdonation kan ske efter dödsfallet – men då inom en stram tidsram på 24 timmar. Både organ- och vävnadsdonation kan göra enorm skillnad i mottagarens liv, från att rädda livet till att återge rörlighet, syn eller frihet från långvarig smärta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online