En sena är ett starkt, repliknande och fibröst vävnadsstrå som förbinder muskler med ben. När muskeln drar ihop sig drar senan i benet och gör att en led rör sig. Kroppens starkaste sena är hälsenan, som fått sitt namn efter den mytologiske hjälten Achilles. Trots sin enorma styrka är den samtidigt kroppens mest sårbara punkt – precis som i myten.
Hälsenan fäster vadmusklerna vid hälbenet och gör det möjligt för oss att gå, stå, springa och hoppa. Hos barn är hälsenan fäst vid en tillväxtzon i hälen, vilket gör den extra känslig för skador. En seneförlängning, även kallad senfrigöring eller tenotomi, utförs hos barn främst när hälsenan har blivit förkortad eller dragit ihop sig.
Vården ställer diagnos genom en kombination av fysisk undersökning, anamnes, röntgen och ultraljud för att bedöma om hälsenan behöver förlängas eller rakas ut.
Enligt forskarna Natarajan och Ribbans kan orsakerna till hälseneproblem hos barn delas in i fyra kategorier: medfödda, utvecklingsrelaterade, traumatiska och neurologiska.
Bland de medfödda orsakerna finns medfödd vertikal talus, ett ovanligt födelsefel som kännetecknas av en svår och stel plattfot, samt klumpfot – ett vanligare tillstånd där hälsenan kan vara förkortad och fotens ben felroterade.
En vanlig utvecklingsrelaterad orsak är idiopatisk tågång, alltså att barnet går på tå utan någon tydlig anledning. De flesta småbarn går på tå i början men växer ifrån det. Ett barn som fortsätter gå på tå efter tre års ålder bör undersökas av vården för att utesluta neurologiska eller neuromuskulära sjukdomar.
Neuromuskulära orsaker omfattar cerebral pares (CP), ryggmärgsbråck (spina bifida), ryggmärgsskador eller tumörer, förlamning samt olika former av muskeldystrofi, exempelvis Duchennes muskeldystrofi.
Traumatiska orsaker kan bland annat vara Severs sjukdom, en övergående inflammation i hälsenan som uppstår till följd av överbelastning vid idrott eller under tillväxtspurter.
Fördelarna med behandling inkluderar minskad smärta i fotled, ben eller fot, ökad rörlighet i fotled och fot samt en bättre fotställning som förbättrar gångmönstret. Behandlingen kan också göra det möjligt för barnet att gå, om det tidigare inte kunnat göra det, samt förebygga kontrakturer – det vill säga att en led stelnar i ett fast läge.
Enligt Maffulli och Almenkinders bör behandlingen av förkortade senor alltid inledas utan operation. Korrigering genom manipulation och successiv gipsning, följt av calcaneal tenotomi och frigöring av en avvikande hälsena om sådan påträffas, lyckas hos minst 85 procent av patienter som behandlas inom några dagar efter födseln.
Successiv gipsning kan liknas vid tandreglering: när foten rakas ut byts det gamla gipset ut mot ett nytt. Vissa läkare föredrar istället skenor eller stöd som föräldrarna själva kan ta av och sätta på. Denna metod kan ta två till fyra år. Med successiv gipsning kan barnet oftast fortsätta leka och gå under behandlingstiden.
Barn med lindrigare klumpfot klarar sig ibland med ortopediska skor istället för gips. Fysioterapi och regelbundna stretchövningar kan också töja hälsenan och lindra smärta.
Vid traditionell öppen kirurgi görs ett snitt på 6–8 centimeter ovanför hälen. Senan skärs, töjs och sys sedan fast igen. Barnet får därefter ett underbensgips i cirka sex veckor för att immobilisera området.
Perkutan förlängning innebär att en tenotomikniv förs in strax ovanför hälen och sedan strax nedanför senans infästning mot vaden. Ingreppet löser upp senan så att den blir längre. Även här används ett underbensgips i ungefär sex veckor. Perkutan förlängning kan utföras i lokalbedövning och som dagkirurgi, utan sjukhusvistelse över natten.
Efter både kirurgisk och icke-kirurgisk förlängning bör barnet fortsätta träna området hemma enligt fysioterapeutens instruktioner. Underlåter man att göra detta riskeras stelhet och kontrakturer. Fotleds-/fotskenan måste användas konsekvent för ett tillförlitligt resultat. Barnet behåller oftast förmågan att gå och springa med skenan på. Tenotomin kan i regel utföras som dagkirurgi.
Som vid alla kirurgiska ingrepp finns risker för blödning, infektion och – i sällsynta fall – död, oftast relaterat till narkosen. Risker specifika för tenotomi är desamma, plus en möjlighet att ytterligare en operation krävs för fullständig korrigering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online