Ryggraden består av ett antal kotor som hålls samman av leder och mellankotskivor, vilka fungerar som stötdämpare och ger ryggraden flexibilitet. Med åren kan frakturer eller degenerativa sjukdomar försvaga ryggraden och orsaka smärta samt obehag vid rörelse. När besvären sitter i halsryggen – de sju övre kotorna i nacken – och smärtan börjar begränsa vardagslivet och rörligheten, kan en operation rekommenderas där det skadade materialet avlägsnas och kotorna stabiliseras. Detta ingrepp kallas cervikal fusion.
En cervikal fusion är i praktiken två ingrepp i ett. Det första steget är en diskektomi, där skadat material avlägsnas från mellankotskivan. Detta lindrar trycket mot nerverna och minskar smärtan. Därefter genomförs själva fusionen: ett benstycke – antingen taget från patientens bäcken eller hämtat från en benbank – placeras i det utrymme där skivan tidigare fanns. På så sätt växer två eller flera kotor ihop, vilket stabiliserar och förstärker ryggraden.
Eftersom operationen utförs i halsryggens övre delar finns en risk att kirurgen skadar struphuvudsnerven (nervus laryngeus recurrens), som styr stämbandena. Detta kan ge heshet vid tal eller svårigheter att svälja. Komplikationen är oftast övergående, men i vissa fall blir besvären bestående och kräver ytterligare behandling, exempelvis logopedi eller talsvård.
Trots att implantat som skruvar och plattor ofta används för att hålla bentransplantatet på plats kan det i vissa fall glida ur sitt läge. Risken är större när flera kotor fusioneras samtidigt. Om förskjutningen orsakar kraftig smärta eller påverkar ryggradens form kan en ny operation bli nödvändig för att säkra transplantatet.
En lyckad ryggfusion bygger på att kotorna växer ihop till en stabil enhet. Hos patienter med riskfaktorer som rökning, benskörhet (osteoporos), fetma eller undernäring kan bentillväxten bli otillräcklig, vilket gör att fusionen inte läker som planerat – ett tillstånd som kallas pseudartros. Rökning hämmar i synnerhet benläkningen, därför bör patienten sluta röka både före och efter operationen.
Utöver skador på stämbandsnerven finns en risk att andra nerver i ryggmärgen skadas under ingreppet, vilket i värsta fall kan leda till partiell eller fullständig förlamning. Det förekommer också att nervskadan redan existerade före operationen, varvid fusionen inte ger någon lindring. I sådana situationer kan kirurgen rekommendera alternativa smärtlindringsmetoder, exempelvis stimulering av ryggmärgen (spinal cord stimulation).
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online