Avstötningsmediciner, även kallade immunosuppressiva läkemedel, förskrivs till de allra flesta patienter som genomgått en organtransplantation. Att behöva ta dessa mediciner innebär ofta en stor förändring i vardagen för många transplanterade. För de flesta överväger dock fördelen av att kunna leva med ett fungerande organ både livsstilsomställningen och de risker som medicinerna medför. Forskning och nya upptäckter görs dessutom ständigt för att minska riskerna kopplade till denna typ av behandling.
Efter en organtransplantation får de flesta mottagare en läkemedelsbehandling som kretsar kring en avstötningsmedicin. Ofta måste patienten också ta andra läkemedel, exempelvis blodtrycksmediciner, vätskedrivande preparat och svampdödande mediciner. För de flesta människor kan det hända att man glömmer att ta sin medicin – men för transplanterade patienter är det inte ett alternativ. Att missa en enda dos eller ändra tidpunkten för intaget kan få allvarliga konsekvenser.
Organavstötning uppstår när mottagarens kropp känner igen det nya organet som en främmande kropp. Efter en transplantation får patienten därför ofta avstötningsmediciner som minskar risken för att kroppen stöter bort organet genom att dämpa immunförsvaret. Medan patienten vänjer sig vid medicinerna vårdas han eller hon vanligtvis i en steril miljö, eftersom känsligheten för smittor är större under denna period. Under den tiden kan till och med en vanlig förkylning bli farlig.
Vissa tror att varje transplanterad patient är dömd att leva ett liv helt planerat kring ett strikt medicineringsschema. Det stämmer inte. Forskare vid Stanford University och Lucile Packard Children's Hospital har identifierat ett specifikt mönster i genuttrycket hos vissa patienter som genomfört lyckade transplantationer utan att använda avstötningsmediciner. Det betyder att transplanterade patienter med detta genetiska mönster troligen inte behöver avstötningsmediciner alls. För patienter som redan står på medicinerna finns det dessutom möjlighet att trappa ner dem gradvis under läkares övervakning.
Avstötningsmediciner ökar chansen att mottagarens kropp accepterar det transplanterade organet, vilket gör att patienten kan leva längre än vad som skulle ha varit möjligt utan det nya organet. Även om medicinerna medför betydande risker finns det också några överraskande fördelar. Personer som tar avstötningsmediciner löper till exempel mindre risk att drabbas av Huntingtons sjukdom samt vissa typer av autoimmuna sjukdomar.
Avstötningsmediciner är relativt säkra om de tas under en kort period. Detta är dock sällan fallet i praktiken, eftersom behandlingen oftast pågår livet ut. Vid långvarig användning kan avstötningsmediciner orsaka allvarliga sjukdomstillstånd, som diabetes och cancer. I vissa fall väljer läkare därför att minska dosen eller frekvensen för att sänka risken. En annan viktig risk är infektioner. Vissa patienter kan utveckla en infektion i ett vitalt organ, till exempel hjärtat, vilket ofta kräver sjukhusvård för att kunna bekämpa infektionen effektivt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online