Ross-proceduren är en avancerad form av aortaklaffsersättning som har utförts i USA sedan 1980-talet. I grunden handlar det om två operationer i en och samma ingrepp: aortaklaffen ersätts med patientens egen pulmonalklaff, som i sin tur ersätts med en donerad klaff. Även om Ross-proceduren endast passar vissa patienter är resultaten på många sätt överlägsna andra klaffersättningsalternativ.
Aortaklaffen är hjärtats passage till aorta, kroppens huvudartär som försörjer hela kroppen med blod. När denna klaff läcker eller har svårt att öppna och stänga sig utsätts hjärtat för ökad belastning, eftersom det måste arbeta hårdare för att pumpa ut en normal mängd blod. Med tiden kan denna extra stress leda till hjärtsvikt. En aortaklaffsersättning utförs för att ge hjärtat en ny klaff, så att det kan återgå till ett stabilt och friskt tillstånd.
Om du är yngre än 50 år och behöver en aortaklaffsersättning kan dina läkare överväga Ross-proceduren som alternativ. Utöver din ålder tar de även hänsyn till tillståndet hos din pulmonalklaff – hjärtats passage till lungartären, som försörjer lungorna med blod. Eftersom denna klaff behövs som en del av Ross-proceduren måste den vara välutvecklad och fri från sjukdom. Du undersöks också för tecken på andra vävnadsdefekter, exempelvis Marfans syndrom.
Om du godkänns för operation börjar kirurgerna med att ta bort din friska pulmonalklaff tillsammans med en del av lungartären. Detta segment läggs åt sidan temporärt. Därefter avlägsnas den skadade aortaklaffen tillsammans med ett litet stycke av aorta. De högra och vänstra kransartärerna, som försörjer hjärtmuskeln med blod från aorta, kopplas också tillfälligt bort.
Nästa steg är att kirurgerna tar det tidigare borttagna lungartärssegmentet – det så kallade autotransplantatet – och fäster det på platsen där den defekta aortaklaffen suttit. De bortkopplade kransartärerna ansluts sedan till autotransplantatet. Som sista steg används ett donerat mänskligt lungartärssegment, som fästs på den plats där pulmonalklaffen tidigare suttit.
Ross-proceduren är både tidskrävande och tekniskt krävande, men när den väl är genomförd erbjuder den flera fördelar jämfört med andra klaffersättningsmetoder. Eftersom den nya aortaklaffen består av kroppens egen levande vävnad anpassar den sig normalt mycket bra till sin nya roll och position. Dessutom krävs ingen livslång behandling med blodförtunnande läkemedel, vilket är nödvändigt vid mekaniska klaffproteser. Din nya klaff håller också betydligt längre än de 7 till 10 år som biologiska proteser av icke-mänskliga klaffar vanligtvis erbjuder.
Den största risken med Ross-proceduren är att autotransplantatet kan komma att svikta. Även om själva klaffen oftast fungerar bra kan det transplanterade lungartärssegmentet ibland ha svårt att hantera det högre tryck som råder i aorta. Tala med dina läkare för mer information om riskerna och fördelarna med denna operation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online