Andningen består av två faser: inandning (inspiration) och utandning (exhalation). Tillsammans ser dessa två processer till att kroppen får det syre den behöver och gör sig av med koldioxiden som bildas. Här förklarar vi hur varje fas fungerar och vad som styr andningen.
Inandning är den process då luft förs in i lungorna. Vid lugn, normal andning är detta en aktiv process som drivs av andningsmuskulaturens sammandragning. Mellangärdet (diafragman) drar ihop sig och rör sig nedåt, medan mellanribbmusklerna drar ihop sig och lyfter revbenen uppåt och utåt. Brösthålans volym ökar, vilket sänker trycket i lungorna. På grund av tryckskillnaden strömmar luft in i lungorna genom näsan eller munnen.
Utandning är den process då luft lämnar lungorna. Vid lugn andning sker detta mestadels passivt: mellangärdet slappnar av och buktar uppåt igen, medan mellanribbmusklerna slappnar av och revbenen sjunker nedåt och inåt. Brösthålans volym minskar, trycket i lungorna stiger och luften pressas ut genom näsan eller munnen. Vid fysisk ansträngning blir utandningen dock aktiv, eftersom bukmuskulaturen och de inre mellanribbmusklerna hjälper till att pressa ut luften snabbare och effektivare.
Takten och djupet i andningen styrs av andningscentrum i hjärnstammen. Andningscentrum övervakar löpande nivåerna av koldioxid och syre i blodet. När koldioxidhalten stiger svarar andningscentrum med att öka både andningstakten och andningsdjupet, så att överskottet av koldioxid avlägsnas. Sjunker syrehalten ökas andningen på motsvarande sätt för att tillföra mer syre till kroppen.
Andningen är en förutsättning för allt liv. Den förser kroppens celler med det syre de behöver för att fungera och bilda energi, samtidigt som den avlägsnar koldioxid, som är en restprodukt av ämnesomsättningen. Utan denna kontinuerliga gasväxling skulle kroppens organ inte kunna arbeta som de ska.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online