Rödeksbarkste som huskur: så har det använts inom folkmedicinen

Te bryggt på bark från rödek (Quercus rubra) har använts i århundraden som naturmedel mot en rad olika besvär. Barkens läkande egenskaper kommer framför allt från dess höga halt av tanniner – sammandragande ämnen som länge har uppskattats inom traditionell växtmedicin.

Traditionella användningsområden

Rödeksbarkste har historiskt använts både internt och externt vid bland annat följande åkommor:

• Diarré
• Dysenteri
• Blödningar
• Inflammation
• Hudinfektioner
• Aftösa sår (sårblåsor i munnen)
• Halsont
• Tandvärk
• Feber

Så tillreds teet – och därför verkar det

Teet görs genom att torkad bark från rödek får dra i hett vatten. Barken innehåller flera naturliga föreningar med medicinskt intresse:

• Tanniner – astringerande (sammandragande) ämnen som kan hjälpa till att stoppa blödningar, dra ihop vävnader och minska inflammation.
• Flavonoider – antioxidanter som bidrar till att skydda kroppens celler mot oxidativ skada.
• Saponiner – tvålbildande ämnen som traditionellt använts för att rengöra huden och avlägsna orenheter.

Precis tack vare de astringerande tanninerna har teet ofta använts som gurgelvätska vid halsont och som sköljning vid munsår, samt som dryck vid mag- och tarmbesvär.

Möjliga biverkningar

Rödeksbarkste betraktas generellt som säkert i måttliga mängder, men vissa personer kan uppleva biverkningar som:

• Illamående
• Kräkningar
• Diarré
• Förstoppning
• Huvudvärk
• Yrsel

Upplever du något av dessa besvär bör du sluta dricka teet och kontakta din läkare.

Vem bör undvika rödeksbarkste?

Te på rödeksbark rekommenderas inte för gravida eller ammande kvinnor, eftersom effekterna på fostret och spädbarn inte är tillräckligt studerade. Det bör heller inte ges till barn under sex år.

Konsultera alltid läkare först

Även om rödeksbarkste har en lång tradition inom folkmedicinen ersätter det inte konventionell vård. Överväger du att använda teet för att behandla ett medicinskt tillstånd – särskilt om du tar regelbundna läkemedel – bör du alltid rådfråga din läkare eller annan legitimerad vårdpersonal först.