Fästingar är spindeldjur som är nära släkt med spindlar. De lever som blodsugande parasiter och livnär sig på blod från däggdjur. Fästingens liv är kort men uppdelat i fyra tydliga stadier: ägg, larv, nymf och fullvuxen individ. Hela cykeln tar normalt omkring två år att genomlöpa.
Efter att ha sugit blod lämnar den honliga fästingen sitt värddjur för att lägga ägg, ofta i fuktig mark eller bland vegetation. Under sommaren kläcks äggen till små larver. En hona kan lägga flera tusen ägg samtidigt, vilket gör att populationen kan växa snabbt under gynnsamma förhållanden.
Larverna är mycket små, knappt synliga för blotta ögat, och har endast sex ben. Under sommarmånaderna söker de sig till små däggdjur som de suger blod från. Därefter går larven i ett vilande tillstånd och övervintrar tills våren kommer.
När våren anländer utvecklas larven till en nymf med åtta ben. Nymferna livnär sig på små däggdjur, framför allt gnagare, under vår och sommar. Det är ofta detta stadium som utgör störst risk för människor, eftersom nymferna är små men redan kan bära på sjukdomar.
Under hösten genomgår nymfen sin sista hudömsning och blir en fullvuxen fästing. Därmed är livscykeln fullbordad. Den vuxna fästingen söker sig till större värdar, som rådjur och andra däggdjur, där den parar sig och påbörjar en ny generation.
Larver och nymfer kan smittas med borrelia när de suger blod från infekterade små däggdjur. Nymferna sprider sedan sjukdomen vidare vid sina senare blodmåltider hos olika värddjur. En viktig smittbärare är den vitfotade musen, som fungerar som reservoar för borreliabakterien. I Sverige och Europa spreds borrelia även via smågnagare och fåglar, vilket gör det viktigt att alltid kontrollera huden efter vistelse i naturen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online